Nu har frustrationen fått stå och stampa för länge. Fått för mycket plats.
Så det är dags att prata om något annat.
Något som liknar vår.

Jag börjar morgonen med tidiga jag-är-sjuk-idag-samtal
vaknar till ett slag
när solen faktiskt smyger sig in under rullgardinen
och jag tittar på klockan och ler sedan med hela kroppen
trots hostan som rosslar och magen som kniper och
snuvan som kväver
så längtar varje cell
större
än
allt
det
där

Jag blundar
lyssnar på vårfåglarna utanför
ser på hans sovande gestalt bredvid
på min kudde
och tänker igen på allt som kommer
på allt som är
på allt som varit
och på det faktum att
det kommer att bli vår igen
solen kommer att värma och vattnet
kommer bli rinnande forsande flödande
igen

det kommer att bli vår igen
och jag vill va med



(och sedan är det ju det där nya projektet jag jobbar på som jag snart, alldeles snart, kommer meddela om här. men den ska få gro, lite till, först)

Jag hör min frustration gå loss

Igår kväll begav vi oss till kollektivet

Jag kommer inte ihåg vad det var jag skulle skriva

Att lyssna på ny musik är som att börja om


Och att börja dagen med en solskenspromenad runt lillsjön
lyssna till allt det där nya
och till fågelsången av fåglar som alldeles för tidigt liknar
vårfåglar
gör att jag kan börja täppa igen några av de där
svarta hålen
inom mig
sakta men
säkert nu

Att sitta framför scenen, se på vackra skuggor
och höra delar av hans historia
att tända ljus
att läsa
att äta middag vid middagsbordet
det gör oss lite mer
till dem vi vill vara
konstigt nog


Att längta framåt är att ta stegen dit

Ibland undrar jag om ljus bara är en illusion.
Att ljusets sken är något som skapas i kontrast
till allt omgivande mörker.

Och att man måste vara bra på att skapa kontraster
för att finna just
ljus.

Just nu bor jag i staden LångtBorta. Där allt som jag borde skydda och bygga bomullsväggar runt är för många mil ifrån. Där sorgen jag borde bära lite mer på axlarna (där den syns), gömmer jag i luckor i kroppen, kring bröstkorgen ungefär (där den känns lite mer). Där den växer lite mer. I staden där jag bor vaknar jag av att jag gråter för att drömmarna kommer lite närmare än vardagen.

Jag hade, i tanken, förberett ett inlägg om mitt vinternorrland. Om julafton och dagarna därefter, om min lilla busunge, om familjen och släkten och vännerna, om nyårsafton, och de underbart vackra snödagarna när träden var täckt snöglimmer och solljus.

Och det skulle ha nämnts något om efterliknande moln.

Men nu. Nu känns det som att blunda. Som att knipa igen ögonen och hjärtat så hårt det går, tills allt jag skulle känna var värken i de igenknipade ögonlocken. Och jag önskar att jag kunde göra så, att det fungerade så att om man bara blundar tillräckligt hårt så finns det inte. Att om jag bara blundade så skulle all den där förbannade orättvisan och det där fruktansvärt onda, försvinna.

Men att göra det vore som att säga att du aldrig funnits. Och det. Det skulle göra mer ont än det gör nu, när du inte längre finns.

Att åka bil
sitta i baksätet och bara stirra ut
följa de snöklädda passerande träden med blicken
se hur de bländas av vårt kalla hårda ljus
likt en blixt
och se de mörka öppningarna mellan stammarna
jag undrar
vad som finns där

Att åka bil
koncentrera tankarna till en rörelse
fokusera kaoset på väggrenen

och tillslut
faller ögonlocken
och tankarna
virvlar vidare några mil
utan mig

det finns en tystnad inom mig
en som tumlar runt i bröstkorgen
en tomhet som slår
sliter
skriker
så att det svider i stämbanden
så att det svider
i varje nerv i min kropp

och aldrig mer lämnar jag något i ödets händer
aldrig mer tror jag på meningen med alla livets steg
för
det här
det här har ingen mening alls





och när jag hör ert lilla du skratta
är det som att jag går sönder och helas
i samma sekund

2011 var året av kontraster, flertaliga hem, och en konstant kärleksberusning.

Det var året av Gotlandsvår med dofter av tång och te. En termin av kollektivt samboliv, av skrivarhänder, skrivarskratt, ordssvall i alla kanter vrår och hörn. Men kanske allra mest en termin av er. Och havet, sådär underbart nära.

Det var året av norrländska skogar och en förvirrande frustration i bröstkorgen. En sommar i barndomshemmet, tätt intill nutiden&framtiden i en gemensam hand. Det där generationshuset som förflyttade mig, i sidled. Men också. Alla de. Alla ni. Och tystnaden, som jag inte behövde blunda för att känna.

Det var året av storstadsflytt och en hatkärlek till Stockholms människomyller och främmande gator. En början på vårt gemensamma liv, utan bubblor och skyddsväggar, och vi hade rätt; vi klarar oss bra ute i verkligheten. Och även att färdas längs rälsen och plötsligt ha nära till gotlandskänslor, gotlandsliknande skratt.

Och framtiden, som behåller oss på spannvägen ett litet tag till. Och som sedan tystnar, lämnar plats för alla slags drömmar och alla slags verkligheter.



Så 2012. Jag är beredd. Jag är beredd på alla platser du vill visa mig, alla människor du vill att jag ska möta och de äventyr och utmaningar jag ska ställas inför. Ge mig allt du har.




Och 2011. Dig glömmer jag aldrig.

Tillbaka i vinterlandskapet
där det där vita är som mjuka tystnader
som bomull runt husknutarna
som stänger ute allt
oönskat oväsen

Det är tyst
och jag njuter av det
och av att vakna till familjeskratt en våning ner
att gå runt i tjocksockar och koftor
pyjamas
och julefrid

Julafton har passerat
nästan obemärkt
och ändå har jag allt sparat genom olika sorters linser
lillans skratt är det jag kommer ihåg allra mest
hennes kvicka steg
och fyndigheter
och så såklart alla andra, runt det där bordet
samlade
jag är nog min morfar upp i dagen, sådana här dagar

Och just det
att träffa kända ansikten på stan
att nästan springa rakt på dem
känns väldigt fint

Sedan
att stänga in mig på rummet
och prata med den andra familjen
den i andra delen av Sverige
och höra hur han lyckas slå bort alla mina rädslor
trots de där många milen emellan oss
det gör mig lycklig
ända ut i tårna

Men nu är det juldagen
och den innebär att krypa upp i en soffa
se en bra film tät ihop med familjen
och
äta
och
äta och
äta

Det har dalat stora flingor över Stockholm
och även om det mesta regnat bort
ligger det kvar ett tunt vitt täcke
och det känns plötsligt lite mer verkligt att jag åker hem
väldigt snart

Idag har det varit sjukstuga
den där förkylningen som aldrig bryter ut hos mig
bröt ut hos Ted istället
och nu ligger han och sover medan jag envisas
med att vara frisk
trots en krypande snuva och
en bolmig huvudvärk som kommer och går

och det är väl ungefär här jag ger mamma rätt att
det är bra att jag är envis
ibland

gårdagen var en kväll med vänner
skratt, glögg och dans
längs trägolvet

och sen var det en hel del mer jag tänkte säga
men jag bestämmer mig för att istället bara sitta här
och lyssna på musiken som målar rummet och mig
i andra färger
just nu

Du som inte vet
du som inte känner mig

Jag gör val, jag väljer varje dag

Du som inte vet
du som inte känner mig
vet inte att
jag, jag räddar mig själv
jag reder mig själv
jag
är den som väljer
bestämmer
styr
ställer upp
för mig själv
jag är den som står vid mitt livs roder

Och jag väljer
att ha någon bredvid
jag väljer att ibland vända mitt ansikte mot någon
och kanske gör det att båten tappar fart
kanske, men jag
jag försakar gärna tid
med att se någon le
med att se någon i ögonen
jag försakar gärna tid med att älska någon

Men jag försakar aldrig mig själv
för jag
jag älskar mig själv
och jag
jag älskar någon
som inte försakar
mig

Frostkristaller under mina steg nedför trapporna.
Jag har en väg nu, en som jag går varje morgon
och det känns tryggt, läskigt och spännande
på samma gång.
Men allra mest just tryggt.

Och sedan,
på vägen hem uppför trapporna
ser jag upplysta hopp i fönstren
i form av en stjärna
och när jag stänger ytterdörren
tänder jag mitt.
Men mitt hopp är allra mest en längtan,
en längtan till snödrivor och juldofter
som smyger sig upp till det där rummet på övervåningen
under morgontimmarna.

Vi tänder det tredje ljuset och inser att det närmar sig
och jag förvånas över veckornas hastighet
och helgernas vilsamhet.
Hur alla timmar helt plötsligt verkar jobba
med min ström.

Den vita hyacinten på köksbordet har slagit ut.
Och vi blickar framåt.





(och sen var det ju det där med helgsrapport;
att färdas till ett kollektiv som liknar det vi en gång ingick i,
men med ett komprimerat antal boende
och expanderade ytor.
Kojektivet bjöd på julstämning och nostalgi
framtidsplaner och efterlängtade röster
efterlängtade återseende.
Sedan, att träffa släktningar, lämna svenskan bakom sig
för en dag
och promenera runt hela söder i kylan
och skratta mest hela tiden.
Och sedan, att åka tunnelbana i onödan, och leta julklappar
förgäves,
och återigen kliva in i det stillsamma söndagslugnet.)

Det är söndag.
Jag ligger i soffan och läser,
under flera lager av tyg,
hör hur han nynnar från rummet bredvid
och jag betraktar mina rörelser i stearinljusens lågor.
Idag är en dag utan stormar. Utan någon större oro för någonting.
Idag pusslar vi ihop. Virkar drömmar från huvudet och upp
på väggarna.
Läser någonting om hur kärlek kan vara
när man sitter tättihop i en bil, påväg bort.
Att det kan vara fint att vara påväg bort.
Tänker någonting om att hade vi en bil skulle vi sitta i den,
lika tätt som dem, fast påväg hem.
Köra över vägar som strykits över av snödrivor
och se ljusen tindra i mörkret.
Det kan vara som helst. Jag bryr mig faktiskt inte.
Bara det är vi i den där bilen, och ljusen som vi ser när vi kommer.

Det är lätt att drömma, svårare att leva.
Men att göra drömmen till livet
är kanske att skala av hälften av de där onödiga svårigheterna.
Då klarar man av resten.

Det är söndag.
Imorgon börjar karusellen igen. Det känns bra.
Att den går runt. Jag försöker att inte bli yr längre.
Men just nu. Just nu njuter jag av den här tystnaden,
den som förvånar mig och får mig att somna där,
under lager av tyg och trygghet.

Ja, och så har våran inneboende flyttat. Det känns tomt på vårt vardagsrumsgolv. Men, hon bor ju inte särskilt långt bort och hon kommer inte vara ensam där ute i stora Stockholm. Kollektiv. Inte dumt det inte.

Den här helgen har varit som ett styrkepiller. Som ett sådant man tar för att påminna sig själv om att man egentligen har allt det där inom sig. Bara det att man glömmer bort det alldeles för ofta.

Med finaste mamma och pappa här, och alltid lika glada och sprudlande Lena delar av helgen, märker man att hur gammal man än blir så behöver man sina föräldrar. Eller, jag rättare mig själv; hur gammal jag än blir behöver jag mina föräldrar. Och kanske inte alltid för att jag inte klarar att styra och planera mitt liv utan dem, utan för att de påminner mig om vem jag är och vilka styrkor jag besitter. Det är dem som lagt de första stenarna i den stabila grund jag faktiskt har och står på. Och ibland tror jag att jag behöver bli påmind om den, stampa med fötterna lite och känna att jo, trots de där stundtals stormiga vindarna vid hjässan så står den kvar där, orubblig under mig.

Så den här veckan börjar jag om. Sträcker på mig när jag går utanför lägenhetsporten och tänker höga tankar om mig själv.

För nu, när jag faktiskt fick ett litet snöfall såhär på första advents kvällen, då är det dags för mig och Stockholm att lägga ner stridsyxan.

Att ha henne sittandes mittemot mig
vid köksbordet i lägenheten
se henne le och höra henne prata
att äta pepparkaksdeg och
dricka te
tillsammans
känns så fint att jag önskar att
Bromma
låg precis bredvid Umeå
bara ett kvarter bort sådär

Men så konstaterar vi ju att
jo men
(med extra bred norrländska)
att det känns då åtminstone som så
och det är väl egentligen det som spelar roll

*

Och annars då?
Jo, jag och vår tillfällige inneboende
gör kylskåpspoesi och konstiga ljud
sover ut mitt i veckan och vaknar till
julmusik
och får mig att längta till jul och hem
där mamma sitter vid köksbordet och äter frukost
i morgonrock, läser tidningen
och där pappa har somnat på köksoffan
efter att ha skottat snö
och utropen från vardagsrummet
tyder på att båda mina bröder är hemma
och spelar spel, igen

Och ikväll då?
Jo, vi spelar piano,
jag är vänsterhanden och han högerhanden
och så sitter hon vid bordet och pysslar
och på något vis försöker jag tröttna
på alla diverse saknader
som river och sliter litegrann för ofta
och istället uppskatta de väldigt fina besöken
från vännernaSverigerunt och familjen, och
den där lägenheten på spannvägen
med trägolv och blombrokiga gardiner
och den fina känslan av hem
som infunnit sig

Jag återvänder till människorna
till världen
och till korridorerna
där jag är arkitekt
där jag är Gud och
varje riktning i varje historia

här är det jag som dirrigerar misstagen
de viskande samtalen
och väggarnas färg och sprickor

i den här världen
kan jag ta bort sådant jag inte vill
ska finnas där
och jag kan också lägga till sådant
som jag hatar
bara för att göra en poäng

de finns dem som liknar mig
eller
alla liknar de mig på något sätt
med samma leende, samma brand
samma sätt att slockna på
och med samma sätt att stå fast
vid grunder i rörelser

kanske, något sådant

här är det jag som är Gud
och ändå
fastnar orden någonstans under skinnet
fastnar på vägen till fingertopparna
och trillar ut i ett annat omlopp
där jag
inte ens i närheten
har makten