.
Höstlöven
skänker mig
någon slags ro
om att saker och ting
förändras
att allt
har sin tid
att varje årstid
följs
av en annan
Det skänker mig
någon slags ro
att veta
det
.
Jag öppnar dokumentet igen
läser orden som jag skrivit
kliver återigen in
i den värld jag skapat
och det är någonting
tragiskt ovanligt
som händer därefter
när jag obekymrat
tar vid
där jag sist slutade
bygger ännu ett rum
till mitt luftslott
utan att
tvivlet
gör sig hörd
medan fingrarna smattrar över
tangenterna
jag försöker komma ihåg
den här känslan
den där
som påminner om
likgiltighet
men är raka motsatsen
den där känslan
som stavas
fri
.
Gråten kommer
plötsligt
från ingenstans
hela
tiden
Det är som att
signalerna i min kropp
har blivit felkopplade
att jag är
disconnected
som om någon klippt
i ledningarna
och sedan
tejpat ihop
röda sladdar med gröna
och skapar total förvirring
i hela systemet
som borde vara
jag
Nog för att jag alltid
har känslorna
rinnande utanpå huden
men
det här?
Det här är
något annat
Det här är ett nystan
Fastän
jag vet
varför
och jag vet
att det här är
övergående
så är det tröttsamt
att just nu
leva likt ett nystan;
extra
trassligt
Februari
Februari fortsätter
med
dimman
blåsten
och en slags konstant grånad
Och den letar sig in
i huset
som om det vore fyllt av
rök
och jag kryper längs golvet
för att hålla mina sinnen
fria
från
töcken och dis
Jag tröttnar tillslut
gör mig kropp lång och reslig
och blicken fylls av
dimridåer
grånaden bygger
väggfasta bon
i mig
Om 2017; en årssammanfattning, en försenad sådan, en lång sådan
För mitt 2016 önskar jag mig
lugn
eftertänksamhet
och ögonblicksnärvaro.
Jag vill vara här.
I det snart försvinnande nuet.
Och jag vill hinna ikapp
mig själv.
Eller kanske snarare,
bromsa
och landa
i det jag som flåsar
utmattad
i en dikesgren.
För mitt 2016 önskar jag mig
orden tillbaka.
De som är mina.
De som vill snirkla sig över sidorna på en anteckningsbok,
de som fyller bloggrummet,
worddokumenten
och som hamras in på skrivmaskinen.
2016 önskar jag mig tid
att göra
känna
allt det där
som inte fått ta plats 2015.
Jag önskar mig
tid.
_____________________________________________________________
Såhär skrev jag den 9 januari 2015
och när jag
såhär på januaris sista dag 2017
ser tillbaka på det år som passerat
inser jag
att jag faktiskt fick
det där jag önskade
så småningom
Och jag vet att årssammanfattningar
bör göras
inför ett årsavslut
inte en månad in
i det nya
Men sådan är jag;
i behov av eftertanke
av tid som får gå
långsam
men följsam
Så här kommer en sammanfattning av det år
som nu så tydligt har passerat
när vi imorgon övergår till
februari
_____________________________________________________________
2016 började mitt i en C-uppsatsstress
och en prestationsångest på
hundratusen kilowatt (om det är så en mätar prestationsångest, vill säga)
och som följdes av en vårtermin i
pluggandets tecken
i det prestigefyllda kulturvetenskapliga
tecknet
och jag tröttnade
på ett nytt sätt
på det akademiska
Men så
i april
våren som fick det att blomma i mig
när jag plötsligt på nytt fick promenera på Stockholms gator
ta buss och tunnelbanan till Medborgarplatsen
promenera längs Tjärhovsgatan
och där
på ett litet kontor
uppleva förlagsvardag
sådär overkligt nära en dröm
ett mål
en ambition
en riktning
jag haft så länge
Jag fick hyra ett rum i en liten stuga i Stockholms skärgård
sådär konstigt tyst
så närainpå storstadsbruset
och jag lärde känna mig själv på nytt
genom någon annans ögon
på andra sidan köksbordet
Jag växte så många centimeter
i det där rummet,
på det lilla kontoret,
bland de varmaste av människor
Rädslan om att jag skulle känna mig
malplacerad
och
ointelligent, till och med
föll som stenar mot någon slags botten
redan från första dan
Och när jag sedan återvände till
högskolans surriga korridorer
fanns det en längtan tillbaka, ut
till en aningen verkligare
verklighet
2016 var året då jag tog examen
blev kanditaten
skålade i glasen
slog klackarna i taket
en milstolpe jag fick fira in
ordentligt
Så kom sommaren
och som vanligt
alla dessa platser som ska rymmas i mig
medan grönskan ännu gror och det ännu blommar på ängarna
och minnet sviker mig i vimlet
Men jag minns
när vi tog bilen
och färdades genom landet
från hans yttersta spets
till min
från söder till norr
och tillbaka igen
Och jag minns
när vi vid Hälsinglands slätter
firade kärleken
när hon och han
i sensommarnattens mörker
och i ljuset av facklorna
sa ja
till varandra
När augustis slut
smög sig på
blev det en början på något nytt
en början på det där som jag så innerligt önskat mig;
tid
eftertanke
och orden tillbaka
Jag gick från högskolestudier till
folkhögskolestudier
från kulturvetenskap till
skrivpedagogik
Och jag kände det så tydligt
i hela kroppen
själen
sinnet
tårna och
hårtopparna
att här
skulle jag
vara
Sedan kom september
och mormor lämnade oss
sådär hastigt
att det högg i mig
sådär så att
ingen av oss riktigt
hann med
att ingen av oss förstod nog
att ta farväl
Så var hon bara borta
En såndär tomhet
som en hela tiden glömmer finns
för att det är så ofattbart
att hon som alltid levat
så länge jag levat
plötsligt är borta
Och återigen
den där sorgen över att vara långt borta
och att få bära sin sorg på egen hand
November var egentligen en månad av
mörker
när vi alla trodde att USA skulle skriva historia
och välja en kvinnlig president
tappade vi hoppet om människan
när det istället blev en
främlingsfientlig och sexistisk
president
som valdes att stå vid rodret
Men på den dan när han valdes in
satt min farmor jämte mig i vår soffa
och tillsammans suckade vi över
eländet
Jag fick visa farmor vårt hem
promenera längs mina promenadstråk
och ta en fika på caféet jag ständigt återkommer till
Jag fick ha min farmor i min vardag
och det var något
alldeles speciellt med det
som jag inte ritkigt kan sätta fingret på
Men hennes skratt där i vår fåtölj
skrämde bort alla mörka tankar om världen
för en stund
December var sig inte lik
liksom fattig på julkänsla
och trots att jag försökte med
glitter, adventssljustakar, pepparkakor, glögg, lussebullsbak, doftande hyacinter, julfilmer, julmusik
och även om stora snöflingor dalade
sådär sagolikt vackert
hela julaftonen
så infann sig aldrig den där tindrande känslan
av jul
Men nyårsaftonen var
som brukligt
fylld av förväntan
och jag stod där
i sällskap med de finaste av vänner
med tomtebloss i hand
och stjärnhimlen över oss
och avslutade året
klädd i skratt
_________________________________________________
För 2017
önskar jag mig
ett fortsatt lugn
fortsatt tid för eftertanke
och med plats för orden
och i fortsatt sällskap med de där
som gör det så otroligt fint att leva
Men jag önskar mig också
ett sammanhang
och en och annan
förändring
en gemensam rörelse
framåt
Mellandagar
Jag försöker lyssna inåt
men det är liksom
tyst
ett eko
som om något gömmer sig
för min tanke
flyr den
Och han säger;
kom ihåg
det är december
och mörkt
och
det kan göra en
trött
Och jag kommer ihåg
att mina känslospröt
inte vet några gränser
var jag slutar
och andra,
samt väderlekar,
börjar
Jag lyssnar på samma låt
om och om igen
och längtar till det nya året
bara för att få
vända
blad
.
När decembermörkret helt plötsligt bryts av
av ljus
då får jag bråttom,
måste släppa det jag har för
händerna
och
ta
mig
ut
.
Plötsligt har det mörknat utanför
november så oundviklig
går inte att väja undan för dess blick
Jag tänder ljusen
läser vidare
En söndag i oktober
Tänk att
gråa kalla
och vinande höstdagar
som denna
kan vara så fyllda av
färg och värme?
________________________________
Jag sitter kvar i bilen
regnet på rutorna
gör världen suddig och
jag sitter kvar i bilen
tills jag ser tåget åka
och ta henne med sig
Jag är påfylld
tankad
av tankar och tid
och framtidstro
och jag
påminner mig själv
om att jag är sedd
speglad
och inte utan
sammanhang
Hennes skratt i min soffa
omsorg i hennes blick,
frågor
Jag talar högt
för dig
för er
för mig
.
Jag bävar inför morgondagen
inför att möta alltihop;
känslorna
sorgen framförallt
det faktum att du inte längre finns
och att vi behöver ta farväl
.
Jag inser att jag måste hålla den här dörren öppen
för att kunna andas
ordentligt
_______________________________________________
Allt står kvar på sin plats
en timme innehåller fortfarande
60 minuter och
från sommaren går vi
i sakta mak
mot höst
Världen har inte märkt
att du inte längre finns
Återkomst
Jag återkommer hela tiden till
tystnaden
hur den låter
dånar
skickar hemliga meddelanden
på gula post-it-lappar
Och så årstiderna
hur de får naturen att byta färg
doft
och känsla
och jag i en konstig symbios
med alla deras skiftningar
Känslighet till absurdum
Och jag återkommer hit
vid en ny årstid
efter att jag lämnat tydliga tystnadsspår
i cyberspace
då återkommer jag hit
I Stockholm, som en av alla städer
Jag skriver mina första ord på länge
som inte handlar om
kulturindustri
Adorno eller Horkheimer
om
kulturjournalistik
krönikor
recensioner
att-göra-listor
eller
inköpslistor
Det här är de första orden
på länge
som bara är mina
som jag skriver för mig
Och jag lyssnar på låtar
som berättar om staden som jag
just nu
befinner mig i
där jag sist
fullständigt
gick sönder
och nu
bara känner mig lite vilsen i
men allra mest
allra
allra
mest
som att jag testar mina vingar
och om jag blundar
så kan jag känna vinden
vibrera under dem
Det enda som fattas
är
steget
ut
Jag och orden, igen
Jag börjar längta efter orden
igen
och det finns inget mer efterlängtat
än just själva längtan,
när en äntligen har passerat
prestation
måste
borde
ska
och den där känslan av att vara ingenting utan det
att utan det inte vara någon,
när den har passerat
när en nästan
i smyg
gett upp
då kommer längtan;
en känsla helt byggt på
vilja
driv
och
ro,
I ren och skär längtan bor sällan någon rädsla
och sällan
det där eviga tvivlet
När längtan kommer
är jag
för en liten stund
helt fri.
Fragment av ett 2015
Jag brukar alltid försöka sammanfatta året som gått
men 2015 har varit svårt att beskriva.
Och 2016 har inte riktigt börjat för mig,
inte än.
Kanske just för att 2015 inte fått ett
bokslut,
en avtackning,
en summeringen av det som varit.
Jag tror att jag behöver det
för att kunna titta
framåt.
_____________________________________
2015 var ett maraton.
Där jag sprang mellan böcker, berättelser, texter,
ögonblick,
resor
och
vardagsbestyr.
Jag sprang.
Jag har sprungit så att benen domnat bort,
så att hjärtat fått lov att pausa
och att ögonblick
viktiga sådana
nästan
passerat mig obemärkt förbi.
2015 var året då jag sprang ifrån mig själv.
2015 var också året
då mörka krafter tog över,
tog sig in,
tog till våld,
satte världen i skräck.
Och det var året då vi stängde dörrar,
fönster,
gränser
för de som behövde det som mest.
De som inte hade någonstans att ta vägen
lämnade vi ute i kylan.
De som stått
öga mot öga
med våld och skräck.
2015 var ett år av mörker
som vi kommer att titta tillbaka på längre fram i historien
och vi kommer att skämmas
jag
kommer att
skämmas
över alla de som vi inte tog emot med öppna armar,
att vi inte ens ämnade öppna vår famn.
2015 var ett år fyllt av mörker
____________________________________________
Kanske känns det därför extra viktigt
att minnas året,
alla dess uppcohnedgångar,
bergochdalbanor,
och faktiskt minnas det som ändå
var fyllt av ljus.
Och att det är ljuset
vi tar med oss in i nästa år,
För jag minns firandet av min 25-årsdag
i sällskap av nära och kära,
som delade min dag på mitt vis,
där jag fick tända ljus tillsammans med dem
som betyder allra mest.
Jag minns
att jag skrev en B-uppsats,
läste böcker tills jag såg ord när jag blundade,
att vi åkte till Mariestad och till svärmors slott,
att vi satt i lusthuset fyllt med tända ljus och skrattsalvor.
Jag minns att vi åkte till Grekland,
att jag och han fick göra en resa tillsammans
och trycka livet på paus,
läsa böcker vid poolen,
äta god mat till ljudet av syrsor och
promenera i sanden i månskenet medan vågorna rullande in.
Jag minns
sommaren mellan hemmen,
nytt jobb och nya människor,
och en värme som aldrig riktigt kom.
Vänskapsband, kusinkramar och
det att vara en familj.
Att ha flera
till och med.
Jag minns hösten
och studenttidningen
och nya bekantskaper
och nytt sammanhang
och C-uppsats
och
en höst som
rusade förbi mig.
Jag minns att ingenting blev som jag hade tänkt mig.
Och jag minns
att han dog innan jag han skriva klart hans historia,
innan han själv fick läsa den.
Innan han fick se
allt han åstakommit
på pränt.
Det är mycket jag minns
men det är alldeles för mycket
som är täckt med ett slags
töcken
gör det suddigt i kanterna
otydligt
som gör att varje mentalt fotografi
tappar fokus
lite
lite
grann.
_________________________________________
För mitt 2016 önskar jag mig
lugn
eftertänksamhet
och ögonblicksnärvaro.
Jag vill vara här.
I det snart försvinnande nuet.
Och jag vill hinna ikapp
mig själv.
Eller kanske snarare,
bromsa
och landa
i det jag som flåsar
utmattad
i en dikesgren.
För mitt 2016 önskar jag mig
orden tillbaka.
De som är mina.
De som vill snirkla sig över sidorna på en anteckningsbok,
de som fyller bloggrummet,
worddokumenten
och som hamras in på skrivmaskinen.
2016 önskar jag mig tid
att göra
känna
allt det där
som inte fått ta plats 2015.
Jag önskar mig
tid.
Och ljus.
Framförallt önskar jag mig ljus,
att bota bort mörkret med,
som ger oss styrka
värme
och något att samlas vid.
Ett ljus
för alla att
samlas vid.
.
Jag har så mycket böcker jag ska skriva.
Det är det jag tänker
när jag sitter i den gamla kökssoffan i mormors kök,
läser teoretiska böcker
och formulerar mitt språk efter en akademisk mall;
att jag bär så på så många berättelser
som trängs i huvudet
i hjärtat
klänger sig fast i själen
för att de aldrig ska kunna lämna mig.
Inte för att jag inte finner värde i det jag skriver nu
om kvinnor vars skapande reducerats
ansetts som något mindre än det allra högst sublima
kvinnor likt som jag längtar efter orden
efter att få förklara hur den längtan känns
hur den liksom ibland värker
ibland fyller en som ett slags fyrverkeri.
Kvinnor som jag
som bär på böckera att skriva,
som kämpar hårt för att hitta tid och kraft till orden,
till det bortom
tid
och
kraft.
Jag har så många böcker jag ska skriva,
en av dem kommer att handla om er
och om hur det känns
när längtan tar slut.
så jag söker mig dit
Jag behöver ljus
så jag går dit i mörkret
och tittar på alla lågor som brinner
av saknad
av sorg
av minnen
av den värmen som finns i att älska
i att finnas till
trots stora svarta hål
Jag behöver ljus
så jag tänder
ljus
vill sitta där i det dunkla varma ljumma
och titta på lågorna
som inte fladdrar
av någon vind
utan som bara stillsamt och tryggt
brinner
Jag behöver ljus
så jag söker mig till
ljus
till sådana rum, till sådana sällskap
där lågorna brinner tryggt
där jag omges av värme
och där
inga vindar blåser
Jag behöver
ljus
nu
.
Jag kramar träd
försöker andas djupa andetag
Jag visste inte
att det var här jag var
men
här är jag
i en skog
kramar krampaktigt om trädstammen
Hösten dalar omkring mig
skriker något om
att allt måste dö
för att födas på nytt
och löven under mina skor
förmultnar
blir stadig jord att gå på
och
gräset gulnar
vissnar
krymper
och lägger sig för att sova
väntar på ett
vitt gnistrande täcke
Och jag
kramar träd
väntar på att allt ska födas
på nytt
.
Idag skulle du ha fyllt åttio år
du hann inte riktigt dit
lite som att snubbla på mållinjen
Jag har din röst bevarad
så att jag kan höra dig berätta
din historia
om och om igen
Och jag ska försöka
att utan dig
sätta den i ord
Men
jag inser
att jag hade frågor kvar att ställa
en lista
på sådant jag inte förstod
sådant jag ville veta mer om
sådant jag ännu inte formulerat klart
Men
jag tror
att du var färdig
att du
inte hade några frågor kvar att ställa
eller mer historia att berätta
Du var färdig nu
.
Sorg gör en trött
och besvikelser tung
som bly
som vattentung sömnig bly
bröstet som ett tak som rasat in
och fötternas fäste
brutet med marken.
Och alla sorger är inte lika stora
det är sant
även om det låter
kallt
fruset till och med
men
jag tror snarare att för varje ny sorg
känns de som lagrats
de som redan sörjts men
som ändå
aldrig riktigt blir färdiga
aldrig riktigt blir tömda
de känns igen
fyller på
den stora sorgen
allasorgers hål.
Och ändå
jämte
tröttheten
tyngden
en slags tomhet
där någon brukar vara.
Oavsett.
