Snö
Havet har frusit och det fortsätter snöa. Våren känns långt bort.
Men värmen nära. Stressen går över rätt lätt om man låter sin pojkvän bre en macka åt en, ringa mamma och höra pappa virra i bakgrunden och lillebror le. Och sedan veta att ett glatt gäng väntar i köket för att fira någons födelsedag med mat och onyttigheter. Allt sådant hjälper för det mesta
Det är snart lov och jag ska inte åka hem. Visst, det känns lite i saknaden att inte bege mig till Norrland, men det känns väldigt spännande att få besöka Varberg och se bitar av någons värld. Den innan man var en del av den. Så det känns fint.
I stressens tecken
Det kan vara lite farligt att tappa perspektiv på stress, speciellt när man har stresstolerans noll. För helt plötsligt är man insluten av den utan att man märkt det. Bara vips sådär. Därför kan det vara bra att snabbt och effektivt göra en strategi över hur man håller stressen på avstånd. Hur man botar den.
Steg ett. Gör en lista.
(inofficiella steg ett. Lämna din omgivning, stäng in dig och stressen i ett enskilt rum, där ni kan samtala.)
Steg två. Prioritera. Vad är viktigast på din lista?
(inofficiella steg två. Vad måste du göra först, rent teoretiskt? Och vad behöver du göra för att kunna andas?)
Steg tre. Följ din lista. Bocka av ett efter ett.
(inofficiella steg tre. Följ din lista. Bocka av ett efter ett. Håll dig borta från internet där flykt är lättare än att följa steg tre och din fina lista.)
Steg fyra. Slutför den. Andas ut och känn dig nöjd.
(inofficiella steg fyra. Slutför den. Andas ut och känn dig nöjd för att sedan fylla den med nya saker. Börja om.)
Vilodag
Efter en vecka som känts stressig (jag kan inte säga att den varit det, har tappat perspektiv på stress, tack och bock för det) landade jag i en söndag fylld av... ingenting. Fantastiskt välbehövt. Scrubs, gofrukost, mys, och the notebook på vinden följt av barndomshistorier. Jag är redo för en ny vecka och sedan för sportlov.
Godnatt på er
Gitarrspel och solkatter
I mitt rum på min säng sitter en pojke och spelar gitarr. Jag sitter i fåtöljen och läser kärleksnoveller som jag egentligen inte behöver (jag har en egen, sittandes på min säng) men som finastina lämnat hos mig och som jag ivrigt läser, med benen uppdragna och gitarrspelet i bakgrunden. Han spelar min favoritlåt men som är så sorglig att om man lyssnar på den om och om igen finns det risk att man går sönder, helt. Och jag undrar om han vet det, om han letar min uppmärksamhet, och jag undrar om han vet att jag inte kan läsa ett enda ord, utan ser bara solkatterna som faller över orden och hör bara tonerna som rullar fram från hans fingrar. Jag tittar på honom under luggen, som jag irriterat mig på hela dagen, som konstant faller ner i ansiktet och som jag får stryka undan gång på gång. Och han försöker få mig att skratta och det är lite irriterande att han lyckas, hela tiden.
T som i lördagskväll
Jag har gått på isiga gator med skrattet på ena sidan och kärleken på den andra. Sett turturduvor flyga med leenden bland fjädrarna. Låtsassovit under någons haka, fastnat på minnesbilder med mat i munnen. Älskat tvåsamheten genom treenigheter. Det finns saker man inte kan säga själv och tro på dem på samma sätt som när någon annan tror dem. Jag har räknat erfarenheter, konstaterat att mitt liv har varit långt men ska bli ännu längre. Tankat tankar tills tomheten trillat till. Tänkt tålamod tillsammans. Tittat till tröttheten. Trånat tankeöverföring. Tänkt till. Trott tillfälligheter. Tagit tillgängligheter. Trampat tillit. Tilldelat tapperhetsträd till taktfasta tungor. Trätt tunna tystnader.
Totalt tappat tråden.
(och min nya design är lite somrig och jag tänker att det kanske går fortare då om man önskar något tillräckligt hårt och låtsas lagomt mycket)
godnatt.
Ny design
Nu är det äntligen dags att uppdatera bloggen. Tycker det är på tiden. Men ni får ha lite överseende med att det ser lite halvfärdigt ut och att det kommer bli en del ändringar fram och tillbaka. Nu har jag suttit med det här i typ två timmar och börjar känna att det är dags att slita sig och äta lite.
Byyyye.
Skrivarvecka
Klockan är över halv sex på eftermiddagen och Hanna sitter kvar i skolan och skriver så tangenterna överhettar. Kanske inte riktigt så flitigt, men jag måste erkänna; att efter två väldigt effektiva skrivardagar, under vad som ser ut att bli en väldigt produktiv skrivarvecka, känner jag mig nöjd. En novell skriven efter konstens alla tråkiga regler har slutförts och lämnats in, två projekt har klurats på och utökats. Som sagt, jag är nöjd.
Och igår promenerade vi i blåst men i solsken, klappade lurviga hästar och pratade lite om livet. Såg en dokumentär om Wikileaks som får mitt hat mot USA att växa (och nu kommer dem hålla koll på min blogg och leta efter terroristiska sammanhang). Drömde konstiga drömmar efter Nedstörtad Ängel som kvällsläsning. Vaknade.
Och nu viner snöstormar här utanför och tar bort alla hopp om en tidig vår.
Dags. för. mat.
..
Ibland behövs det tystnad för att orka med sig själv.
.
Frustrationsmornar och jag går ut i solskenet istället. Skriver några rader istället.
Låtsasvåren
Det är konstigt hur man på tjugo kvadratmeter lyckas skapa sig ett hem (ja, jag kallar det hem). Jag ser mig om i rummet, det som agerar sovrum, vardagsrum, kök, datarum, läshörna, skrivarplats, i komprimerad form. Och jag känner mig nöjd. Jag har undrat varför jag känt behov av att klä de vita väggarna, fylla hyllorna, fylla på med saker som jag inte tog med mig hemifrån trots att allt här är en tillfällighet. Och jag inser att det här rummet representerar mig på ett sätt som tidigare rum aldrig förmått sig att göra. Hur många väggar, med hur många färger, jag än målat. Men här får stora delar av mig plats, på tjugo kvadratcentimeter ryms jag som aldrig förr. Och det känns lovande för framtida utrymmen.
Vi har gått vårpromenader idag(trots att den bara luras, trots att det mycket väl fortfarande är vinter), bejakat barnasinnen och hållit någon (några) hårt över ishalkan. Sett havet igen och konstaterat att det är kvar. Pratat framtid. Drömt lite.
