I mitt rum på min säng sitter en pojke och spelar gitarr. Jag sitter i fåtöljen och läser kärleksnoveller som jag egentligen inte behöver (jag har en egen, sittandes på min säng) men som finastina lämnat hos mig och som jag ivrigt läser, med benen uppdragna och gitarrspelet i bakgrunden. Han spelar min favoritlåt men som är så sorglig att om man lyssnar på den om och om igen finns det risk att man går sönder, helt. Och jag undrar om han vet det, om han letar min uppmärksamhet, och jag undrar om han vet att jag inte kan läsa ett enda ord, utan ser bara solkatterna som faller över orden och hör bara tonerna som rullar fram från hans fingrar. Jag tittar på honom under luggen, som jag irriterat mig på hela dagen, som konstant faller ner i ansiktet och som jag får stryka undan gång på gång. Och han försöker få mig att skratta och det är lite irriterande att han lyckas, hela tiden.