.
Här står rädslorna tyst och skriker
medan sommaren når sin andra våg
och jag flyter med
jag bara flyter med
Det är inte meningen att vi ska tala högt om våra rädslor, och här står jag och skriker ut varenda en
Jag var ute och promenerade härom dan
för att fylla vaserna med blommor och mig
med ny luft
Och jag gick där
med musik i lurarna
och fågelkvitter runtom
med steg som känns lätt om vartannat
tungt om vartannat
och jag undrade
varför
väljer jag att ha stora tunga kängor på fötterna
när jag kan springa barfota i gräset?
Jag är rädd för döden
har alltid varit
och någon sa någon gång, eller skrev, jag minns inte, att:
Att vara rädd för döden är att vara rädd för livet.
Då slog jag bort orden
tyckte till och med att det var fånigt, för
jag är ju rädd för döden
men jag är inte rädd för livet
Men,
jag är rädd för att hamna i konflikt
för att göra fel, vara fel, välja fel
Jag är rädd för att förlora
jag är rädd för att vinna, för då,
då har jag något att förlora
Jag är rädd för att inte vara bra nog,
att inte vara tillräcklig
och jag är rädd att känslan av otillräcklighet
en dag ska äta upp mig,
inifrån och ut.
Jag är rädd för att dö,
att det ska göra ont
jag är rädd att andra ska dö,
för det gör så ont
Och den allra största rädslan
är att jag ska vakna upp en morgon
och undra vart livet tog vägen
vart drömmarna försvann
Jag är rädd att min tvekan, min rädsla,
gör att jag aldrig riktigt kommer leva
fullt ut.
Att jag kommer stå där,
på tröskeln av mina drömmar
och aldrig våga gå in.
Förrän det är försent.
Och när jag tänker efter,
egentligen,
vad finns det då att vara rädd för?
Om det värsta är att dö
eller att dö utan att ha levt
ja, då gäller det att ta vara på dagarna
på drömmarna
på människorna
på allt jag blivit berikad med att få.
Och jag vill ta vara på att jag är jag.
Som ingen annan. Och som ingen annan är som jag.
Jag tror inte att vi kan bli kvitt alla rädslor
men vi kan välja att möta dem
och det väljer jag att försöka göra.
Från och med
nu.
Tystnadsförklaring
Det har börjat gro en tystnad här
som jag inte riktigt vet vad den beror på
Kanske har det att göra med att min energi
de senaste dagarna
rymts i en 250ml syltburk och jag
har inte vetat hur jag ska hushålla med den
Speciellt inte i förhållande till allt jag vill göra
Kanske har det att göra med att orden
fått vila en längre tid
och att det nu fått fylla andra vita ytor
Kanske har det att göra med förändringen
den där som varit så efterlängtad men som
liksom
smyger sig på som något oroligt
istället för föreställningen om det vilsamma
Det kanske främst handlar om att
huvudet är fullt av funderingar, tankar, känslor
som inte är sorterade
som flyger runt, stör varandra, river upp och
lägger samtidigt pusselbitar på plats
Kanske är det enklast att sammanfatta nuet
som ett mindre kaos
men med en oerhörd längtan efter att
springa barfota i gräset, skratta åt lättsamheten
och vila
vila
vila
vila
i allt det som faktiskt är.
