Jag har en otroligt bra och händelserik helg att berätta om (MELISSA HORN VAR HUR BRA SOM HELST!) men just nu kan jag inte tänka på annat än de där förbannade ansökningarna. Seriöst, jag har panik! Hur ska jag kunna skriva fyra bra ansökningar på såhär kort tid? VARFÖR har jag skjutit upp det? VARFÖR kan jag inte skriva ett personligt brev? Och VARFÖR verkar det inte finnas ett enda exempel på hur ett personligt brev till en folkhögskola skulle kunna se ut? Är det någon skillnad på ett personligt brev till ett jobb? Ska det vara formellt? Eller ska det vara skrivet mer avslappnat, mer poetiskt? HUR FASEN GÖR MAN?

Jag vill inte skicka iväg något som känns som en enda stor chansning. De kommer öppna min ansökan och bah; "ehhh.. okej, hur hade hon tänkt här?" och sedan lägga mig i högen för dom-som-aldrig-får-sätta-sin-fot-här. Det kommer sluta med att jag inte kommer in, att jag blir kvar här i Vindeln FÖR EVIGT, och slutar som kassörska på Ica. Ja, så kommer det bli.

Nej, så kommer det väl inte bli men seriöst. HUR SKA JAG SKRIVA?
Hjälp
någon
tack.



(slut på avreagering)

Om jag kunde resa med bara längtan som valuta och nyfikenheten som enda bagage, då hade jag börjat med att flyga söderut (det finns inte så mycket mer norrut, under snön, värt att se just nu). Jag skulle veckla ut mina vingar från skulderbladens innersta fickor och ta vind under fötterna, se världskartan bre ut sig som en broderad duk där nere, se allt i miniatyr och inom räckhåll.

Allra först skulle jag landa i en vacker och vårblomstrande park, i St. Paul Jardin i Paris, sätta mig på en parkbänk och studera människorna runtom, läsa Anna Gavalda och inspireras av staden såsom Paris borde inspirera. Jag skulle sitta där, på bänken, och undra vem som satt där först och om denna någon hade någon bredvid sig. Eller om detta var en plats av väntan, redan då.

När det imaginära franska livet inte uppfyllts när dagen flyr och natten rusar in, flyger jag vidare. Med minnet och smaken av kreativitetens hemland varsamt nerpackat i resväskan.

Och medan natten fortfarande ligger lätt i luften dyker jag ner där stadsljusen ger mättnad till varje mörker och lugnet vilar mellan trädstammarna tillsammans med de färgade, och falna, löven. Big Ben har slutat ge rörelse åt visarna och London har stannat upp för att låta mig promenera på gatorna i ro. Jag har varit här förut men utan att direkt fascinerats, på riktigt, förrän nu. Jag gräver ner hakan i min halsduk och låter den friska vinden blåsa förbi och genom mig, löven virvla runtom mig. Det är inte kallt, bara klart.

Så plötsligt har vingarna tagit mig tvärsöver duken, för att finna mig själv gåendes på en stenmur fylld av röd vallmo, en snart verklig plats. Jag ser ut över havet och dess oändlighet, hänförd över hur hemma främmande platser kan te sig. Speciellt i morgonljus.

Jag går vidare, genom täta gränderna och kullerstensgator, förbi de leende butiksägarna som förbereder för turisternas rusning, och ner till stranden. Jag sparkar av mig sandalerna, och låter sanden falla in mellan tårna och vadar ut i vattnet för att vara en del av solens och dagens intåg, för att bada i ljusets spegelbild. Grekland vaknar till liv, blir minnen, blir bilder, blir någonstans jag varit, upplevt och kanske älskat. Och kanske återvänder till när Norrland somnar igen.

Och allra sist viker jag in mina vingar när jag landar någonstans där jag inte behöver fundera över färdriktning och passkontroller. Där stegen jag går har varit placerade förut, om än på nytt, varje gång. Där nyckeln till min sovplats finns i min egen jackficka och där min sovplats är bäddad med mina egna lakan, av mina egna händer. Där solen lyser in i rummet med en riktning och bredd och styrka som jag korrigerat, med mörka hörn som jag kan krypa in i, om jag vill, och radera, om jag vill.

Allra sist viker jag in mina vingar, lägger längtans mynt och sedlar på nattduksbordet, hänger in nyfikenheten i klädkammaren, och kryper ner under täcket, mellan drömmens lakan, och somnar.

Jaa, då har man fyllt år och firat mormor och ätit onyttigheter i flera dagar. Och jag fortsätter att äta. Det står en halväten kladdkaka i skafferiet. Tänk att jag är tjugo år redan! Jag är för tusan gammal. Oj oj oj. Hur som helst hade jag en riktigt trevlig födelsedag med släkten på besök och strålande humör. Fick trevliga presenter också, bland annat fick jag en biljett till Umeå Open i helgen av flickorna från Umeå. Så i helgen blir det MELISSA HORN tillsammans med Jennie :) ska bli hur kul som helst, så tack än en gång!

Annars jobbar jag och längtar bort och till sommaren. Men men som det ser ut blir det både bort och sommar, turligt nog. Om inte annat vankas Grekland! På tal om Grekland och gå barfota, visa fötterna, tårna, så är mina fötter förstörda igen. Jajemen mina tånaglar är blåa igen för HANNA HAR SPELAT FOTBOLL!!! Jag kan typ inte gå idag för att jag har sådan träningsvärk i hela kroppen haha. Men det var värt det. Kändes hur skönt som helst att vara tillbaka på planen. Och den här gången får jag förhoppningsvis fortsätta spela utan att vara sjuk stup i kvarten.

Jaja, nu ska jag bege mig till soffan.
Byyyye.

Helgen har i princip bestått i att äta. Jag är så sjukt mätt och kommer vara det ett bra tag framöver, men som det ser ut blir det inte slut på ätandet. Nejdå, imorgon är det någon som fyller år. Spännande.

Nu ska jag jäsa i soffan men innan dess ska jag bjuda på en bild. Jag vet, det är nästan ett historiskt ögonblick här på kursiverad.blogg.se Det händer alldeles för sällan. Här kommer en bild på krull och solsken.

När första andetaget tar slut, då är det dags att sova.

Mamma och pappa dansar i vardagsrummet och jag kan nästan se tiden passera, se sanden rinna i timglasen, åt båda hållen. Och plötsligt är det farmor och farfar som dansar, farmor är vacker och farfar ömsint, och han håller henne varsamt runt midjan, och hon blundar mot hans hals. Sedan är det jag som dansar, med någon, och jag är gammal, nej, inte gammal men kanske vuxen. Äldre. Men jag dansar. Med någon. Och igen går tiden bakåt och morfar dansar med mormor, mormor utan ro i kroppen vaggas till stillhet i morfars stora trygga famn, skapar lugn i rastlösa leder.

Mamma och pappa dansar i vardagsrummet. Och de blir unga igen, med glimtar i ögonen och nykärlek flätade runt handlederna, framtidstakter i stegen. Sedan dansar de med ålderdomen, sakta och försiktigt, fridfullt och taktfast. Pappas hand sluter sig om mammas, lägger dem att vila vid hans bröstkorg. Och de fortsätter dansa, genom vardagsrummet, tiden och timglasen. Tills sanden har runnit ut, och tills den börjar om igen.

"The points is not the point, the point is the poetry"

Ännu en mysig kväll på Café Station i sällskap med Miranda, fika och massa trevlig poesi. Nu blir det Umeåfinal 10 april och det känns trevligt, även om det är så många bra poeter att det nog inte blir SM för min del. Men jag är glad ändå, när jag försöker att inte vara en sådan tävlingsmänniska som jag innerst inne är. MEN, som första frasen påpekar, det är poesi och att få läsa och lyssna på poesi som är själva huvudsyftet.

Känns som att det varit fullt upp hela den här veckan. Måndag jobbade jag på Protab, på kvällen stressade jag iväg till Umeå för fotokurs, Tisdag jobbade jag på dagis och på kvällen promenerade jag och mamma i kylan, handlade sedan för Protabs räkning. Onsdag, igår, jobbade jag på Protab och på kvällen stressade jag iväg till Umeå på Poetry Slam. Och råkade shoppa lite däremellan också.

Idag kan man då tycka blir en chans att varva ner men icket. Ska permanenta mig kvart i tio och resten av dagen ska spenderas framför datorn och flitigt skriva ansökningar till diverse folkhögskolor. Seeeen, på kvällen, ska jag träffa Emma, Emma och Tina.

Och helgen kommer fortsätta i samma tecken. Men men, det är kul att det händer något vissa helger i alla fall. Nu ska jag äta lite frukost och sedan bege mig ut.



Det snöar. Igen.

Jag hittar gamla utkast från 2009. Ord från förr som jag inte kommer ihåg att jag skrivit, men känslor som jag tydligt vet att jag kände. Och det är ord som aldrig blev lästa. Inte för brist på kvalitet, snarare tvärtom. Orden slingrar sig ofta vackert och intressant över raderna. Nej, det är inte för att de inte var värda att läsa som de blev undangömda. Utan för sin sorglighet. För att jag skrev dem med ett sådant tungt sinne, med ett sådant tungt hjärta.

Nu är jag glad att de bara blev utkast. Att jag bevarade dem på behörigt avstånd från mig själv, och från er. För i slutändan är alla ord inte till för att läsas, uppskattas, kritiseras, granskas, kännas av någon annan än mig. För ibland läker man ändå. Ibland läker orden allra bäst på insidan.

Våren kommer nu, jag känner det,
jag
känner
det.

För det droppar från taken och musiken spelar glada toner och allt liksom
lever,
igen.
jag lever igen.
och solen, herregud, SOLEN
och jag blir hög på det guld som den
sprider
skiner
strålar

Och någon tittade upp på mig och sa; jag älskar dig,
hon var tre år och vi hade just träffats
Ibland önskar jag att jag kunde älska som ett barn,
att vi alla älskade så.

alla har vi varit barn,
älskat utan gränser,
älskat utan tvång



Jag ser nog fånig ut när jag går där på gatorna,
ja, fånig,
för jag är som en solros
huvudet ständigt vänt mot solen,
blundar
snubblar, skrattar
och våren kommer nu,
jag känner det
JAG KÄNNER DET

Some streets lead nowhere,
men den här leder överallt, varsomhelst, hursomhelst. När jag vill. Hur jag vill.



Det är inte så att jag inte har bloggat. Nej, jag har faktiskt en massa utkast som väntar på att bli publicerade men som helt enkelt aldrig riktigt blev färdigskrivna. Och även om de är rätt så oaktuella så tänker jag publicera dem eftersom ändå.

Kvällen spenderas i lugnets tecken. Jag är så trött att jag hade kunnat somna på jobbet idag. Och nej, det blev inte på dagis utan på Protab istället (de hade så lite barn på dagis). Och ikväll ligger jag mest i soffan och väntar på att få gå isäng. Anledningen till varför jag är trött är för att jag igår var på bio med Jennie och Miranda! Mycket trevligt må jag säga :) vi såg Alice i Underlandet och den var riktigt bra. Jag tror vi alla tre glömde bort både tid och rum och helt och fullt slukades av det underliga landet. Johnny Depp regerade filmduken, som alltid. Seriöst, finns det någon roll han inte skulle göra trovärdig? Hur som helst, det var en lyckad kväll med trevligt sällskap, bra film, och frusna fötter.


Jaja, more coming up.