Det där med att desperat söka efter ny musik.

Jag stiger upp halv åtta, med de andra, de som har någonstans att gå och någonting att göra. Dagarna blir längre då. Och den där kombinationen av liv och tystnad på morgonen är nog det bästa som finns.

Det där med att vara långt bort igen.

Jag har nog inte riktigt försonats med de här gatorna, att de är dem jag ska gå på när löven börjar falla, att det är dem jag ska halka runt på när december entrar. Men. När jag går upp för stentrapporna, de inne bland träden, och öppnar den där dörren med våra namn på, då känns allt plötsligt självklart. (men det betyder inte att jag inte saknar er)

Det där med att försöka förstå.

Jag letar gropar i kroppen. Ställen där knutar kan bygga bon, där de redan antagit plats. Jag letar orsaker mellan revbenen och också lite lugn i lungorna. Ibland, finns det där, ibland inte.

Det där med att desperat söka efter ny musik.

De letar sig in, tonerna, fyller de där groparna till bredden och ger mig en takt att gå till.

Det kanske är dags att säga någonting.

Sitter i en lägenhet som är vår fram till den sista januari 2012 (visst känns det långt bort?) och som vi har gjort till våran genom att styra möbler, fylla bokhyllan med böcker, sovrummet med en säng, kvadratmeterna med tedochhannasymfonier.

Nu är vi här, mitt i den nya vardagen och det nya livet. Men, det är inte så nytt. Vi ser på vänner precis som förut, sitter vid datorn som förut, läser, skriver, nynnar, som förut.

Och ändå, ändå inte riktigt som förut.

Han har fått en vardag, jag hittar på min, njuter och avskyr min, på samma gång. Att den är så tom, att jag ibland inte ser till att fylla den med någonting jag saknar tid till annars. Att jag ibland fyller den med precis vad jag behöver. Tid. Tidlöshet.

Hur som helst sitter jag här och tänker, att den här sommaren kanske inte är slut än. Ändå.