I Slipstensjön
Vi åker i den röda opeln
fram och tillbaka längs vägen
som vägverket glömt bort för längesen
Vi lyssnar på kassettband och vevar ner rutorna
för att i alla fall få antydan till luft
Annars andas vi rätt bra här uppe
Klipper gräs, vattnar blommor,
tänder ljus fastän det inte alls behövs
dricker te
ligger i sängen och öppnar balkongdörren
lyssnar på regnet
lyssnar på fåglarna
ser trädtopparna gunga i solskenet
känner någons leende och ro bygga bon i nacken
Vi andas rätt bra här uppe
fram och tillbaka längs vägen
som vägverket glömt bort för längesen
Vi lyssnar på kassettband och vevar ner rutorna
för att i alla fall få antydan till luft
Annars andas vi rätt bra här uppe
Klipper gräs, vattnar blommor,
tänder ljus fastän det inte alls behövs
dricker te
ligger i sängen och öppnar balkongdörren
lyssnar på regnet
lyssnar på fåglarna
ser trädtopparna gunga i solskenet
känner någons leende och ro bygga bon i nacken
Vi andas rätt bra här uppe
Ny vardag
Svetslukten har satt sig i näsan igen. Håliga sockar blir vardag och varma sommardagar kommer under några veckor bli hettade dagar framför maskinen. En kropp som värker när man kommer hem. Det känns nästan som att gå tillbaka i tiden. Men bara nästan.
Vardag blir också att spontant gå en promenad med Tina. Att tillsammans med Tina och Emma gunga ända upp till himlen, leka barn en stund. Att köra till Umeå efter jobbet för att sitta hos någon och prata om tid som passerat och tid som kommer. Att komma hem till familjemys och brödraskratt.
Att komma hem känns fint, det också.
Vardag blir också att spontant gå en promenad med Tina. Att tillsammans med Tina och Emma gunga ända upp till himlen, leka barn en stund. Att köra till Umeå efter jobbet för att sitta hos någon och prata om tid som passerat och tid som kommer. Att komma hem till familjemys och brödraskratt.
Att komma hem känns fint, det också.
Då börjar landningen
Ja, jag har skrivit om vemod rätt länge nu inser jag. Kanske dags att sadla om.
Sitter nu hemma i Norr och tänker på hur fint år jag haft, och på allt jag tar med mig därifrån. Tänker på allt det positiva som varit och på allt det fina som kommer; en sommar nära norrlandsvännerna och familjen, en höst med nya planer och samboplaner.
Känns lite konstigt att vara hemma dock. Är helt själv i ett stort hus, inte riktigt vad jag är van vid :P men skönt ändå på något sätt att ha en dag för mig själv att landa på.
Så jag ska nog ta mig en promenad. Men först ska jag dansa runt i huset lite till Veronica Maggio.
Tack. Farväl. Och tårar som vägrar ta slut.
Man kan ju tro att jag har gråtit varenda tår som ryms i ett par tårkanaler idag men, tydligen finns de i all oändlighet.
Den senaste (läs sista) tiden här på ön har bestått av
uppläsning på Hedbergs, säckar som knyts ihop (och jag som försöker stoppa ner så mycket som möjligt innan de stängs men som mest ägnar tid åt att fundera på och leta efter vad jag ska packa ner), Visbyrunda, grillning, framtidssamtal, plötsliga närhetstvång, skratt vid öppen eld, tankar som skickas med havet, värme under blåa filtar, minnen som spelas upp - på repeat, rum som töms, korridorer som fylls, nätter som passerar, dagar som springer förbi, kala väggar, förnekelse, försök att förstå, faila totalt. Tårar, musik, röster som man vill kunna spara i en burk. Farväl. Farväl. Och åter farväl. Som river, svider och gemensam tid som värmer. Tack. Tack. Tack och jag saknar er redan.
Och nu sitter jag här. Rummet är inte längre mitt. Det är bara ett rum. Och nu väntar någonting annat. Utanför dörren.
(hur ska jag någonsin få er att förstå att ett år av er tolv är bland det vackraste som hänt mig?)
Den senaste (läs sista) tiden här på ön har bestått av
uppläsning på Hedbergs, säckar som knyts ihop (och jag som försöker stoppa ner så mycket som möjligt innan de stängs men som mest ägnar tid åt att fundera på och leta efter vad jag ska packa ner), Visbyrunda, grillning, framtidssamtal, plötsliga närhetstvång, skratt vid öppen eld, tankar som skickas med havet, värme under blåa filtar, minnen som spelas upp - på repeat, rum som töms, korridorer som fylls, nätter som passerar, dagar som springer förbi, kala väggar, förnekelse, försök att förstå, faila totalt. Tårar, musik, röster som man vill kunna spara i en burk. Farväl. Farväl. Och åter farväl. Som river, svider och gemensam tid som värmer. Tack. Tack. Tack och jag saknar er redan.
Och nu sitter jag här. Rummet är inte längre mitt. Det är bara ett rum. Och nu väntar någonting annat. Utanför dörren.
(hur ska jag någonsin få er att förstå att ett år av er tolv är bland det vackraste som hänt mig?)
