Fönstret står öppet och Coldplay spelar lite melankoliskt ur mina högtalare, som om det behövdes för att förstärka det hela. Det är rörigt i mitt rum, liksom ett bombnedslag, och ändå börjar en viss tomhet ta vid. De vita väggarna börjar framträda igen och hyllorna blir alltmer nakna. Det är konstigt.

Men, jag försöker tänka på att

även om väggarna är vita har ingenting suddats bort.

Bara packats ner.

Bevarats.

(och visst, jag skulle kunna skjuta upp det här några dagar till men att-göra-listan-för-att-slippa-böter är lång och kanske är det lite av en process som behöver göras lång för att jag inte ska gå rakt in i insiktsväggen på onsdag nästa vecka och trilla sådär jävligt ordentligt på vägkanten)

på balkongen, på taket, i kylan, under filtar, inlindad i vänskapsvärme. Skratt, skymning och musik, sentimentaliteten smyger sig på, gömmer sig igen när volymen skruvas upp.

.

biljard, stensaxpåse och däremellan; danssteg synkade med stinas, takten sprider sig till allas fötter, allas takter, och dans på balkongen, dans i stinas rum och sista minuterna av spotifyfriheten, dans dans dans och musiken genom kroppen. Leenden bakom varje rörelse.

.

sedan, någon slags verklighet slår emot, den overkligaste, och tempot tas ner, somnar med huvudet vilandes mot louise, fötterna kring ted, somnar till ljudet av harry potter.

.

vaknar, solen utanför, blåsten i träden, och någonting känns nytt. Jag undrar vad det är.