Fönstret står öppet och Coldplay spelar lite melankoliskt ur mina högtalare, som om det behövdes för att förstärka det hela. Det är rörigt i mitt rum, liksom ett bombnedslag, och ändå börjar en viss tomhet ta vid. De vita väggarna börjar framträda igen och hyllorna blir alltmer nakna. Det är konstigt.

Men, jag försöker tänka på att

även om väggarna är vita har ingenting suddats bort.

Bara packats ner.

Bevarats.

(och visst, jag skulle kunna skjuta upp det här några dagar till men att-göra-listan-för-att-slippa-böter är lång och kanske är det lite av en process som behöver göras lång för att jag inte ska gå rakt in i insiktsväggen på onsdag nästa vecka och trilla sådär jävligt ordentligt på vägkanten)