Dricker te, äter vaniljmuffins, läser ponton och bitterfittan och känner att det kommer alltid finnas idioter (även i fiktionen) men de älskvärda finns också. Och de betydligt mycket närmare. Jag letar nycklar och ord och sånt, lämnar disk på hög i mitt rum, kysser någon extra länge. Öppnar fönstret, faller nästan ut med vinden, flyger snarare. Ignorerar skavsår och kliande axlar, springer en sväng istället, lämnar spår, i snön. Dricker te, äter vaniljmuffins, läser ponton och tycker att det har varit en rätt fin helg.

Är det konstigt att sitta på golvet och tycka att det är den bästa platsen i rummet?

Jag flyttade ner rummet hit, har placerat värmeljus på golvet och sitter nu med datorn i knät. Jag har till och med lyckats få internetsladden att räcka, trots att den är hämmande kort. Och det bildas fina mönster av ljus och mörker runt ljuslyktorna. Varför är det så att det svagaste ljuset är det vackraste?

(och värmeljus kommer bli det här årets mest förbrukade vara)

Jag har nästan lyckats glömma bort att det är ett nytt år och att jag snart kommer vara lite äldre. Tiden är så underlig, har alltid varit, (jag förstår om ni börjat tröttna på mitt eviga tjat om denna tid, men den är viktig, fascinerande och skrämmande, och pågår konstant) men den är ännu underligare här. Som om man förflyttat sig till en annan värld, Landet i Fjärran kanske, där visarna rör sig helt oberoende av de som lever efter dem. Som ibland måste räkna minuter, timmar, dagar och månader. På ett sätt är det en befrielse; att man tappar tidsuppfattningen någonstans vid fönstertavlan som avtecknar havet, där vid trapporna, och att man egentligen inte längtar efter att få den tillbaka. Inte just då i alla fall. På ett annat sätt glömmer man bort att tiden fortfarande går och att den en dag kommer att ta oss härifrån (jag vet, vi ska inte tala om det, och det gör jag inte heller, jag talar om tiden). Jag är bara rädd att jag inte kommer att vara beredd. Att jag inte kommer vara klar, redo. Men. När har jag någonsin varit det?

Snart ska jag lämna denna lummiga atmosfär av dimslöjor från värmeljusen, och bege mig där eventuellt några glödlampor kommer ge ljus åt rummen. Men. Det finns andra saker där som gör det mjukt varmt och alldeles förträffligt hemtrevligt.

Det doftar skoterutflykt och lagomkallt. Det är lite vårkänslor i förskott, man inser det när man faktiskt tar sig ut på ishalkiga vägar och man kommer ihåg att just det, jag bor bredvid havet. Man glömmer så lätt sånt mitt i vintern när mörkret hinner dölja omgivningen lite väl fort på eftermiddagarna. Men nu, nu tjuvstartar vi med lite vår här i Fårösund.

(och då går det kanske fortare att höra vårbäckarna porla och vakna till snödropp från takrännan och lite mer solsken som värmer på fönsterbrädet. och kanske går det fortare att närma sig sommaren fastän man nog gör det med blandade känslor, blandad glädje och en gnutta förtvivlan men än så länge närmar det sig bara sakta sakta sakta. vi är inte där än på långa vägar. det är fortfarande snö och vinterjackan på och halsduken virad flera varv men. fingrarna fryser inte fast inuti vantarna. och det är alldeles lagomt)

Sitter här och ska försöka skriva klart en monolog. Om att inte ha varit kär. Det går sådär.


(och oj vad jag uppdaterar. kul va)

Och så kan man inse vikten av vänner, de som sitter mittemot vid köksbordet med värmeljus emellan och de som sitter mittemot i form av ord på en skärm. Att ha vänner spridda över Sverige, och några på utflykt i världen, är rätt fint ändå.

Tänk att det finns något så simpelt fridfullt som att sitta vid fönstret och
se på snön som faller utanför.

Tre veckor är också tid.

Man känner det när man kommer hem igen (det hemmet som finns i Fårösund, men även lite föräldrarhemmet i Vindeln), att tiden går och saker händer när man förflyttar sig själv och livet på andra platser, samtidigt som alla tryggheter och all vardagsspänning är bevarad, konserverad, och uppdaterad. Pånyttfödd liksom.

Jag tackar Norrland för värmen (det var som mest tjugofyra minusgrader), familjespelskvällar och nattsuddsnätter av vänskapsprat. Kusinbus och vindelnhäng i pulkbacken. Kärleksbesök och farmorochmormorsomsorg. Tack och på återseende kära nord.

Men nu. Nu känns det underbart att få återgå till rum 227 och det liv jag egentligen (fast helt drömskt) faktiskt lever.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Jag förstår inte meningen med att avstå från det goda i livet.

Och där har ni mitt nyårslöfte.




(två veckor är nu bara två dagar. snart snart snart snart.)