Den här helgen har varit som ett styrkepiller. Som ett sådant man tar för att påminna sig själv om att man egentligen har allt det där inom sig. Bara det att man glömmer bort det alldeles för ofta.

Med finaste mamma och pappa här, och alltid lika glada och sprudlande Lena delar av helgen, märker man att hur gammal man än blir så behöver man sina föräldrar. Eller, jag rättare mig själv; hur gammal jag än blir behöver jag mina föräldrar. Och kanske inte alltid för att jag inte klarar att styra och planera mitt liv utan dem, utan för att de påminner mig om vem jag är och vilka styrkor jag besitter. Det är dem som lagt de första stenarna i den stabila grund jag faktiskt har och står på. Och ibland tror jag att jag behöver bli påmind om den, stampa med fötterna lite och känna att jo, trots de där stundtals stormiga vindarna vid hjässan så står den kvar där, orubblig under mig.

Så den här veckan börjar jag om. Sträcker på mig när jag går utanför lägenhetsporten och tänker höga tankar om mig själv.

För nu, när jag faktiskt fick ett litet snöfall såhär på första advents kvällen, då är det dags för mig och Stockholm att lägga ner stridsyxan.

Att ha henne sittandes mittemot mig
vid köksbordet i lägenheten
se henne le och höra henne prata
att äta pepparkaksdeg och
dricka te
tillsammans
känns så fint att jag önskar att
Bromma
låg precis bredvid Umeå
bara ett kvarter bort sådär

Men så konstaterar vi ju att
jo men
(med extra bred norrländska)
att det känns då åtminstone som så
och det är väl egentligen det som spelar roll

*

Och annars då?
Jo, jag och vår tillfällige inneboende
gör kylskåpspoesi och konstiga ljud
sover ut mitt i veckan och vaknar till
julmusik
och får mig att längta till jul och hem
där mamma sitter vid köksbordet och äter frukost
i morgonrock, läser tidningen
och där pappa har somnat på köksoffan
efter att ha skottat snö
och utropen från vardagsrummet
tyder på att båda mina bröder är hemma
och spelar spel, igen

Och ikväll då?
Jo, vi spelar piano,
jag är vänsterhanden och han högerhanden
och så sitter hon vid bordet och pysslar
och på något vis försöker jag tröttna
på alla diverse saknader
som river och sliter litegrann för ofta
och istället uppskatta de väldigt fina besöken
från vännernaSverigerunt och familjen, och
den där lägenheten på spannvägen
med trägolv och blombrokiga gardiner
och den fina känslan av hem
som infunnit sig

Jag återvänder till människorna
till världen
och till korridorerna
där jag är arkitekt
där jag är Gud och
varje riktning i varje historia

här är det jag som dirrigerar misstagen
de viskande samtalen
och väggarnas färg och sprickor

i den här världen
kan jag ta bort sådant jag inte vill
ska finnas där
och jag kan också lägga till sådant
som jag hatar
bara för att göra en poäng

de finns dem som liknar mig
eller
alla liknar de mig på något sätt
med samma leende, samma brand
samma sätt att slockna på
och med samma sätt att stå fast
vid grunder i rörelser

kanske, något sådant

här är det jag som är Gud
och ändå
fastnar orden någonstans under skinnet
fastnar på vägen till fingertopparna
och trillar ut i ett annat omlopp
där jag
inte ens i närheten
har makten

Tar nostalgitrippar
från 1997
nysnö längs husknutarna och våra egna miniskidspår runt gården
tripp-trapp-trull-lekar genom husets vrår och nedför trappan
och mamma och pappas kärleksfulla suckar i köket

till 2010
tallest man on earth i högtalarna och vi
sittandes i sängen för att titta på fåglarna på fönsterblecket
och de snöklädda trädtopparna, och vi
klädda i varandras värme

på väg mot 2012
i ett rum fullt av tända ljus
en analkande vinter utanför
och doften av pannkakor
som letar sig hit från köket

Så var det ju det där med fäder
det där med att ingen pappa är den andre lik,
trots att begreppet pappahumor är väl känt
och väl använt.
Pappaförvirringen, ja, det hör nog bara min pappa till



"Du vet att jag läser din blogg varje dag"

Det här är ett farsdagsinlägg,
tillägnat en av mina allra trognaste läsare

Min pappa är en sådan som
läser kokböcker om kvällarna
som älskar att gå runt i långkalsonger
och somna framför tv:n
han som ringer och frågar hur det är och
som vet om jag vrider på sanningen
när jag säger att det är bra på ren automatik
som hellre frågar en gång för mycket,
än en gång för lite
Min pappa är någon som
drog ut mina mjölktänder
när jag inte vågade dra ut dem själv,
som läser allt jag skriver
som tror på allt jag gör

Min pappa är också en sådan som
lämnar smörkniven i brödfatet
och osthyveln i smöret
som glömmer att använda blinkers
och som ibland
försvinner i tankar mitt i en mening
och man kan liksom se hur tanken
drar honom och får honom att försvinna
från stolen i köket
där resten väntar
på slutet av meningen

När jag tänker på pappa
tänker jag på Slipen
på det gula generationshuset där vi växte upp
där han växte upp
och gjorde alla hyss som fanns
Jag minns hur vi åkte skidor runt runt på gården
trillade och gjorde spår i snön
och jag minns
jag minns hur jag kröp upp i soffan
lutade huvud, fötter, mot de tryggaste pelarna i världen



Eftersom jag inte är där och kan ge dig en kram idag
tänker jag att du får det jag är allra rikast på;

ord.


Grattis på farsdag!
Stor Kram

Ponton på hallmattan och
det kändes lite som om den där Annika Norlin intervjun
var en tidig julklapp
bara till mig
helajordenkretsarruntmig-tankar
och
egentligen ville jag bara säga att allting rullar på
att jag har fått en lånevardag som innebär
mornar som ägnas åt att lösa sandlådekonflikter, kärleksförklaringar
och gråt som övergår till skratt på två sekunder
så jag njuter av de där stunderna när jag kan sätta mig ner
känna lugnet i kroppen
och läsa orden som någon annan skrivit
och kanske skriva några egna

men det går trögt
lite som att poesin gått och gömt sig någonstans
och allt jag försöker skriva låter som någonting annat
någon annan skrivit
fast som en andra version, en andra upplaga
en dålig uppföljare
eller som något som inte känns, alls
och sådan poesi håller jag gärna gömd

ibland lägger jag mig bara på sängen
och andas
och funderar på
hur mycket saknad man känner under en livstid
och om vi har något bröd kvar till morgondagens frukost

och ibland går jag promenader i skogen
tänker att det är löjligt hur hemma jag känner mig där
där jag kan se staden mellan trädstammarna
där dess ständiga liv och rörelse inte ter sig fullt så
betongbaserat
som det ibland känns
där jag kan stå och se på den rödsprängda himlen
segla ovanför höghusen
och samtidigt känna fötterna som rötter i mossan

och oftast hamnar jag här
framför skärmen med musik i hörselgångarna
vid den plats där orden faktiskt inte tappat form (än)
så jag skriver
medan ljudet från tv:n tränger igenom lurarna
från det där pågående fiktiva kriget
som utspelar sig på sängkanten
och det är väl lite sjukt men
jag kan inte låta bli att le

I lördags var det ett år sedan jag somnade på din axeln för första gången
första gången vi kysstes
i ett höstligt studentrum på Gotland

"Jag tror vi kommer få det bra i verkligheten, du och jag"
och nu står vi där, mitt i självaste verkligheten
och det finns ingen verklighet i världen jag skulle vilja byta ut
mot vår
Egenvärldsbarn
och hjärträtt hela livet
och Du är vacker i huvet

som ingen annan är vacker



(jag älskar det faktum att det här inlägget blev otroligt internt



och jag älskar dig)