Jag återvänder till människorna
till världen
och till korridorerna
där jag är arkitekt
där jag är Gud och
varje riktning i varje historia

här är det jag som dirrigerar misstagen
de viskande samtalen
och väggarnas färg och sprickor

i den här världen
kan jag ta bort sådant jag inte vill
ska finnas där
och jag kan också lägga till sådant
som jag hatar
bara för att göra en poäng

de finns dem som liknar mig
eller
alla liknar de mig på något sätt
med samma leende, samma brand
samma sätt att slockna på
och med samma sätt att stå fast
vid grunder i rörelser

kanske, något sådant

här är det jag som är Gud
och ändå
fastnar orden någonstans under skinnet
fastnar på vägen till fingertopparna
och trillar ut i ett annat omlopp
där jag
inte ens i närheten
har makten