Jag bygger mig ett hem
Jag har funderat mycket på det där med hem.
Definitionen av det.
Och kommit fram till att alla har sin egen.
Sitt eget hem att definiera.
Kanske (för det mesta troligtvis) flera.
Mitt ena hem har inga väggar.
Inget parkettgolv att slipa ner av diverse tunga möbler,
och inga tapeter i brokiga färger.
Mitt hem är inte främst tak över huvudet,
mitt hem är allra mest
ett tak över hjärtat.
Solskenssöndagar
Att prata en stund med en vän
höra hennes röst säga
jag finns här
Att läsa en väns ord
höra dem säga
det är okej
Att promenera genom ett ruskigt Varberg
för att hitta kraften att städa upp i röran
Slutligen göra det och sedan upptäcka
att solen plötsligt lyser
där ute
Idag
känns rätt så fin
Jag ska skriva om andra saker snart
Det regnar igen
och jag börjar undra vart allt vatten tar vägen
jorden borde vara fylld för längesen
Tystnaden och jag
har hittat tillbaka till varandra
nu sitter vi här
och samexisterar
sådär ovanligt harmoniskt
det var en tid sedan nu
men jag har hittat ro på andra vägar
använt ljud till att tystna tankarna
det har fungerat minst lika bra det
Tankarna virvlar fortfarande på
men jag låter dem göra det
till en viss gräns
jag har en gräns numer
Det är lördag och det känns som en söndag
det är konstigt, jag älskar den känslan
man får liksom en extra dag
på köpet när tiden inte rusar iväg
Det är inte mer än rättvist
Nu, precis nu
Jag har skrivit om hösten
och jag är less på den nu
till och med lite less på nuet
där min kropp och mitt huvud och mitt medvetna jag
inte alls är överens
där vi liksom slåss mot varandra
istället för att samarbeta
såsom kroppsdelar och tankar borde göra
kan man tycka
Jag är trött
på att jag använder mig själv som slagpåse
och att jag liksom inte säger ifrån
inte ens när jag har slagit mig själv
blodig
spräckt både läpp och ögonbryn
jag antar att det är det som är problemet
roten till det hela
att jag tittar på
och bara skriker på insidan
Jag har skrivit om hösten
jag har skrivit om frustrationen i bröstkorgen
SOM INTE ENS ÄR BEFOGAD
för jag är ju faktiskt väldigt lyckligt lottad
det är dags att fatta det någon gång
Och fatta att jag är värd att känna den,
lyckan
(jag vet inte om det märks
säkerligen inte
men det här är faktiskt ett positivt inlägg
det här är faktiskt ett enormt framsteg
jag säger ifrån nu
jag sätter ner foten
jag skriker högt och ljudligt
så att jag hör
min egen röst säga
att nu
nu räcker det)
.
Jag sänker mina axlar
tvingar dem ner till dess ordinarieplats
det hugger till ibland
men för det mesta
går det så mycket lättare att andas
Visst var det du mamma
som pratade om tacksamhetsfrossa
att man ibland behöver göra muntliga listor
på all den lyckan som finns i ens liv
och det gör jag
när tankarna glider iväg
till att oro sig för sådant som ännu inte finns
då ringar jag in nuet
med all den lyckan som finns i mitt liv
Jag blundar
och lyssnar
till vilsamma toner från hans gitarr
och ser hur det förändras där utanför
med löven på marken och skiftande färgskalor
och jag känner hur det förändras här innanför
med min kropp liggandes på marken
med utsträckta händer
och skiftande färgskalor
Att knyta en knut
Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
Jag och lillebror sjunger med för allt vi har
för all luft vi har i våra lungor
och jag skrattar högt när vi kör genom byn
kanske för att jag känner att det är sant
att just idag är jag stark
trots att min kropp inte vill vara med
att den delvis stänger av
på samma sätt som jag kanske gjort
lite för länge
jag promenerar längs älven
försöker att bara njuta av färgspelen
och den oerhört klara luften
men tankarna hamrar sig igenom
når mitt medvetande tillslut
ändå
och det har snurrar i cirklar
länge nu
bildat knutar
som jag inte har styrka att knyta upp
enbart med mina händer
jag behöver något annat
en sax
kanske
och det första jag kommer klippa av
det är den där oron
den där rädslan för snedsteg, fallsteg
och slutsteg
som aldrig verkar lägga av med att bilda knut
på knut
på knut
på knut
och sen, när jag har klippt av de där jävlarna
tänker jag gå som om jag har luft under fötterna
och le som om mungiporna fastnat där uppe
och tänka som om mina axlar var tömda på tyngd
och kanske
för säkerhetskull
skulle jag ha en sax i fickan
utifall att
