Jag har skrivit om hösten

och jag är less på den nu

till och med lite less på nuet

där min kropp och mitt huvud och mitt medvetna jag

inte alls är överens

där vi liksom slåss mot varandra

istället för att samarbeta

såsom kroppsdelar och tankar borde göra

kan man tycka

 

Jag är trött

på att jag använder mig själv som slagpåse

och att jag liksom inte säger ifrån

inte ens när jag har slagit mig själv

blodig

spräckt både läpp och ögonbryn

jag antar att det är det som är problemet

roten till det hela

att jag tittar på

och bara skriker på insidan

 

Jag har skrivit om hösten

jag har skrivit om frustrationen i bröstkorgen

SOM INTE ENS ÄR BEFOGAD

för jag är ju faktiskt väldigt lyckligt lottad

det är dags att fatta det någon gång

 

Och fatta att jag är värd att känna den,

lyckan

 

 

(jag vet inte om det märks

säkerligen inte

men det här är faktiskt ett positivt inlägg

det här är faktiskt ett enormt framsteg

jag säger ifrån nu

jag sätter ner foten

jag skriker högt och ljudligt

så att jag hör

min egen röst säga

att nu 

nu räcker det)