När Stockholm känns, och är, sådär gråmulet, och motorvägen bullrar lite för högt. Ja, då försvinner jag till dessa bilder en stund.

Skånerum i minnet
någonting om hur ljuset föll längs tapeterna
och landade på den blå byrån
någonting med sådana rum
där ord bara finns
där allt bara finns

Fridlysta samtal över middagsbordet och
en helg av bergochdalbanor, skärande genom hjärnan
om fullsatta drömmar och
ögonbindelser

Vad är det jag inte ser
vad är det jag missar

Och sedan
insikten om att det där rummet i minnet
tapeterna och orden
går att fabulera fram
på vilket café som helst

Det handlar bara om att försöka
om att
se

hösten
den doftar annorlunda här
sötare, på något vis,
än den brukade göra hemma
det där hemmet längre upp i landet
det där hemmet längs skogsvägen

och det som gör mig glad är att här
får den vara lite längre
och då gör det ingenting om det doftar annorlunda

och egentligen
skulle jag vilja ta med mig
de färgsprakande dalande lövverken in i lägenheten
sprida bladen längs trägolvet, längs rummets lister
precis som löven brukar ligga längs trottoarkanten
sådär tacksamt inbjudande till att sparka i dem
och få det att rassla av
höst

och ändå finns det
sådana där fullkomliga glädjedödare
som sopar och krattar och
stoppar naturens färgverkerier i svarta sopsäckar

allt jag vill göra
är att riva upp säckarna, ta löven i famn
och låta dem dala igen
och igen
och igen
och igen

Lyssnar på Deportees, skriver personliga brev, ser ut på höstdagen som hägrar utanför fönstret och tänker att
det måste hända någonting snart
att snart måste det ju vända
för snart växer jag fast här
som mossa
på den här stolen och sen
sen kanske  jag aldrig tar mig upp

Fast
haha
vi ska på teater ikväll och
på torsdag har vi en behövlig tvättid
och nog behöver det diskas alltid
och på fredag får vi besök igen

Det är konstigt
tänker jag och solen tränger igenom molnen och bländar mig
att vardag
det har man alltid ändå

(och ja, Louise, det här inlägget liknar ditt, lite grann i alla fall, från en stad till en annan så att säga)



Jag kan inte sluta fundera över om jag verkligen ryms i den här staden,
om jag får plats
har jag en plats?

Och man tycker ju att Sveriges största stad borde väl ha
en och annan kvadratmeter över
jag behöver inte så många av dem
bara några få

Fast.
Det har jag ju försökt lura de flesta med
mest mig själv
att jag bara behöver ett hörn
att lilla jag bara behöver en kvadratmeter
så att mina fötter i alla fall ryms

Men jag vet ju
att jag behöver mer, utrymme att veva med armarna
kunna gestikulera vilt
och från gång till gång
ha möjlighet att dansa, orytmiskt och ryckigt
lyckligt

Jag behöver plats
jag
tar
plats


Och så tänker jag igen
att den här staden ändå rymmer så mycket
Det rymmer
tändaljuskvällar i vardagsrummet
kortspel och kyssar mellan skratten
diskmaraton
cafékvällar
kvartettshäng och matlagning
att gå runt här och veta att det här,
38 kvardratmeter bakom en stängd dörr,
är i alla fall mitt




till att börja med

Saker man får göra när man är sjuk:

- Somna mitt i ett samtal (förlåt Louise)
- Äta upp nästan ett helt glasspaket
- Se på sex and the city tills man somnar
- Inte röra sig en centimeter från sängen, förutom vid akuta toabesök och snorkatastrofer
- Tjuvlyssna på grannens gitarrspel


Annars har jag det rätt bra. Men det var väl ingen nyhet att jag har ett fruktansvärt dåligt immunförsvar och efter tre dagar på förskola, med snorande barn och hostande fröknar, var jag körd. Också rätt kört att jag, när det äntligen börjar rulla in lite jobb, ska bli sjuk och missar arbetsdagar. Idiotiskt, till och med.

Sen. Jag vet inte, men, jag och Stockholm kommer inte riktigt överens. Dags att kompromissa. Om du ger mig ett jobb så slutar jag klaga på de stadsdelar som är lite mer trafikerade och lite mer högljudda. Okej? Deal?

Imorgon bär det av till Karin och Linus, tillsammans med Ted Louise och Matilda.
Och jag inser att jag kan nog må bra av att lämna den här staden ett tag.
Lämna lite av rastlösheten här på Spannvägen och kanske
ja, jag kanske till och med dumpar en del
när vi är högt uppe i luften

Måste. Få. Ett. Jobb.

Och just det!

GRATTIS TOMAS TRANSTRÖMER TILL NOBELPRISET I LITTERATUR!

Heja poesin :)

Det är konstigt. Jag tillåter inte andra att trampa på mig, eller att någon i min närhet blir trampade på, men när jag behandlar mig själv illa, när jag trampar på mina egna tår, då är det tyst. Då är jag tyst.

Jag vet inte hur det är med er men jag är rätt duktig på att vara självkritisk. Jag ställer krav på mig själv som jag aldrig skulle ställa på någon annan. Förra veckan pratade jag med en person om hur bra man är på att ge råd åt andra som man många gånger skulle behöva höra själv. Då skrattade vi åt det. Men är det inte egentligen ganska så dumt? Jag menar, jag är otroligt medveten om när jag är oresonlig mot mig själv, när jag bara slår hejvilt omkring (inom) mig när jag vet att jag inte har förtjänat ett enda slag.

Så. Härmed tänker jag försöka vara lite snällare mot mig själv. Säga när jag gör bra saker, säga att det inte gör så mycket när jag gjort bort mig eller säga att jag är bra trots att jag inte klarade just den här utmaningen. Att jag duger.

För, man måste ge sig själv en chans. För många gånger är det ingen annan som kommer göra det.

Såhär flitigt har jag nog aldrig uppdaterat.

Ligger i soffan och lyssnar på Babben Larssons sommarprat. Ja, jag har gjort det till höstprat istället, och har lyssnat igenom en hel del. Och jag blir väldigt fascinerad över konceptet. Att dessa människor sätter sig ner och berättar om sina liv, om sina tragedier och lyckorus och öden, på ett personligt sätt med värme. Att få tid att berätta om viktiga och vardagliga saker.

Och varje gång förflyttar jag mig, bort från min soffa och någon annanstans, till någon annans historia. Efteråt känns det nästan som att jag lärt känna någon ny, fastän jag vet att det bara en smula liv jag fått höra. Men det känns som ett väldigt fint koncept; att få berätta om sitt liv och på så sätt få andra att känna igen sig, kanske sträcka på sig, eller få förståelse för andra på andra sätt.

Och jag kan inte hjälpa att undra, om jag skulle göra ett sommarprat, vad skulle jag prata om då?

"Många av oss bygger nåt andra river ner det och
fördriver tiden med att titta på

Jag har mera tålamod
än vad du har hårda ord

Det måste du förstå"


Ännu en jobbsökardag
och jag har aldrig varit mer motiverad.

Jag börjar tröttna på
arbetslösheten
rastlösheten
respektlösheten


Jag börjar också tröttna på
att skriva personliga brev
och piffa upp CV efter CV
och kanske att jag till och med håller på att tröttna på
te (!)



nej förresten,
det gör jag nog aldrig.


Sitter på Café Mineur
lyssnar på Fleet Foxes nyaste rus
och hoppas att det snart, väldigt snart
ska hända något
i rätt riktning

Först

att återse hon som alltid bor i stora utrymmen, som bär på tunga väskor och på en och annan ilska, men på flest leenden. Smitsamma sådana.

Sedan

att få ett samtal som gör hela ens dag till en solskensdag trots att hösten leker med blåst och moln utanför, och som gör att den där tiden som aldrig räcker till plötsligt
expanderar.

Nu har jag stillat mitt skogbehov efter en vecka i norrland. Åh. Jag behövde verkligen det. Att få stå på ett tidigare sammanhang och vila i det en stund. Att få träffa familjen. Att få gosa med Edith så att både hon och jag skrattat oss anfådda (galet vad mycket jag älskar den ungen). Att få träffa vänner och gå runt bland hösten. Att jobba.

Ja, det finns saker som ger och sådant som tar. En vecka i norrland ger, det faktum att blondinbella har en egen tidning där hon pratar om feminism är sådant som taaar.

I alla fall. Här sitter jag på ett café och tänkte planera min jobbsökarvecka. Har jag ingen vardag måste jag ju hitta på en eller hur? Nu ska jag fanimej ha ett jobb. Nu nu nu. NU.

Norrlandsbilder kommer snart.
Och förresten. Jag saknar er redan.