Det är konstigt. Jag tillåter inte andra att trampa på mig, eller att någon i min närhet blir trampade på, men när jag behandlar mig själv illa, när jag trampar på mina egna tår, då är det tyst. Då är jag tyst.

Jag vet inte hur det är med er men jag är rätt duktig på att vara självkritisk. Jag ställer krav på mig själv som jag aldrig skulle ställa på någon annan. Förra veckan pratade jag med en person om hur bra man är på att ge råd åt andra som man många gånger skulle behöva höra själv. Då skrattade vi åt det. Men är det inte egentligen ganska så dumt? Jag menar, jag är otroligt medveten om när jag är oresonlig mot mig själv, när jag bara slår hejvilt omkring (inom) mig när jag vet att jag inte har förtjänat ett enda slag.

Så. Härmed tänker jag försöka vara lite snällare mot mig själv. Säga när jag gör bra saker, säga att det inte gör så mycket när jag gjort bort mig eller säga att jag är bra trots att jag inte klarade just den här utmaningen. Att jag duger.

För, man måste ge sig själv en chans. För många gånger är det ingen annan som kommer göra det.