Att lyssna på ny musik är som att börja om


Och att börja dagen med en solskenspromenad runt lillsjön
lyssna till allt det där nya
och till fågelsången av fåglar som alldeles för tidigt liknar
vårfåglar
gör att jag kan börja täppa igen några av de där
svarta hålen
inom mig
sakta men
säkert nu

Att sitta framför scenen, se på vackra skuggor
och höra delar av hans historia
att tända ljus
att läsa
att äta middag vid middagsbordet
det gör oss lite mer
till dem vi vill vara
konstigt nog


Att längta framåt är att ta stegen dit

Ibland undrar jag om ljus bara är en illusion.
Att ljusets sken är något som skapas i kontrast
till allt omgivande mörker.

Och att man måste vara bra på att skapa kontraster
för att finna just
ljus.

Just nu bor jag i staden LångtBorta. Där allt som jag borde skydda och bygga bomullsväggar runt är för många mil ifrån. Där sorgen jag borde bära lite mer på axlarna (där den syns), gömmer jag i luckor i kroppen, kring bröstkorgen ungefär (där den känns lite mer). Där den växer lite mer. I staden där jag bor vaknar jag av att jag gråter för att drömmarna kommer lite närmare än vardagen.

Jag hade, i tanken, förberett ett inlägg om mitt vinternorrland. Om julafton och dagarna därefter, om min lilla busunge, om familjen och släkten och vännerna, om nyårsafton, och de underbart vackra snödagarna när träden var täckt snöglimmer och solljus.

Och det skulle ha nämnts något om efterliknande moln.

Men nu. Nu känns det som att blunda. Som att knipa igen ögonen och hjärtat så hårt det går, tills allt jag skulle känna var värken i de igenknipade ögonlocken. Och jag önskar att jag kunde göra så, att det fungerade så att om man bara blundar tillräckligt hårt så finns det inte. Att om jag bara blundade så skulle all den där förbannade orättvisan och det där fruktansvärt onda, försvinna.

Men att göra det vore som att säga att du aldrig funnits. Och det. Det skulle göra mer ont än det gör nu, när du inte längre finns.

Att åka bil
sitta i baksätet och bara stirra ut
följa de snöklädda passerande träden med blicken
se hur de bländas av vårt kalla hårda ljus
likt en blixt
och se de mörka öppningarna mellan stammarna
jag undrar
vad som finns där

Att åka bil
koncentrera tankarna till en rörelse
fokusera kaoset på väggrenen

och tillslut
faller ögonlocken
och tankarna
virvlar vidare några mil
utan mig

det finns en tystnad inom mig
en som tumlar runt i bröstkorgen
en tomhet som slår
sliter
skriker
så att det svider i stämbanden
så att det svider
i varje nerv i min kropp

och aldrig mer lämnar jag något i ödets händer
aldrig mer tror jag på meningen med alla livets steg
för
det här
det här har ingen mening alls





och när jag hör ert lilla du skratta
är det som att jag går sönder och helas
i samma sekund

2011 var året av kontraster, flertaliga hem, och en konstant kärleksberusning.

Det var året av Gotlandsvår med dofter av tång och te. En termin av kollektivt samboliv, av skrivarhänder, skrivarskratt, ordssvall i alla kanter vrår och hörn. Men kanske allra mest en termin av er. Och havet, sådär underbart nära.

Det var året av norrländska skogar och en förvirrande frustration i bröstkorgen. En sommar i barndomshemmet, tätt intill nutiden&framtiden i en gemensam hand. Det där generationshuset som förflyttade mig, i sidled. Men också. Alla de. Alla ni. Och tystnaden, som jag inte behövde blunda för att känna.

Det var året av storstadsflytt och en hatkärlek till Stockholms människomyller och främmande gator. En början på vårt gemensamma liv, utan bubblor och skyddsväggar, och vi hade rätt; vi klarar oss bra ute i verkligheten. Och även att färdas längs rälsen och plötsligt ha nära till gotlandskänslor, gotlandsliknande skratt.

Och framtiden, som behåller oss på spannvägen ett litet tag till. Och som sedan tystnar, lämnar plats för alla slags drömmar och alla slags verkligheter.



Så 2012. Jag är beredd. Jag är beredd på alla platser du vill visa mig, alla människor du vill att jag ska möta och de äventyr och utmaningar jag ska ställas inför. Ge mig allt du har.




Och 2011. Dig glömmer jag aldrig.