Jag hade, i tanken, förberett ett inlägg om mitt vinternorrland. Om julafton och dagarna därefter, om min lilla busunge, om familjen och släkten och vännerna, om nyårsafton, och de underbart vackra snödagarna när träden var täckt snöglimmer och solljus.

Och det skulle ha nämnts något om efterliknande moln.

Men nu. Nu känns det som att blunda. Som att knipa igen ögonen och hjärtat så hårt det går, tills allt jag skulle känna var värken i de igenknipade ögonlocken. Och jag önskar att jag kunde göra så, att det fungerade så att om man bara blundar tillräckligt hårt så finns det inte. Att om jag bara blundade så skulle all den där förbannade orättvisan och det där fruktansvärt onda, försvinna.

Men att göra det vore som att säga att du aldrig funnits. Och det. Det skulle göra mer ont än det gör nu, när du inte längre finns.