Den eviga dimman, och morgondagens färd
Jag har skrivit om dimma i flera månader nu.
Jag undrar om det betyder att jag är påväg ur den
att jag ser dess gräns
för att jag har passerat den
eller om det betyder
att jag bara går runt i den.
*
Imorgon åker vi till staden vi lämnade
för snart ett år sedan
Staden med tunnelbanespår och spärrar
plattan och kungsträdgårdens vårblom
Staden som var vägsurr utanför fönstret
trapporna som aldrig tog slut
och ett rött kök
med en röd radio
stående i fönstret
Staden som var promenader runt lillsjön
lyckopromenader, skrikpromenader, jobbvänspromenader
finastevännerpromenader
Staden där grönskan orkade sig upp ur betongen
Det var staden som sved och högg och fick oss att flyga
på samma gång
Vi ses snart,
fjolårsminnen
Det där med att resa mellan sina hem, och se att varje hem är som ett kugghjul
Att känna rötterna till sin lycka.
Den som ibland
ligger gömd under fjolårslöven.
Inse att det inte är lyckan
som förmultnat
utan det som fått ligga kvar
och täcka den.
Att känna rötterna till sin lycka.
Känna hur dem gror sig djupare
djupare ner i jorden.
Blommar ut
snart.
