.
och höra Säkert! skrika
Dom jävlarna ska skjutas
ur mina högtalare
är ibland det hoppfullaste
som finns
Lördagarna som nästan aldrig börjar
och inte direkt klokare
Har stått inför havets alla vindar och dansat på en strand i solnedgången.
Har hållit någon närmare.
Har skrattat på led.
Har vaknat och sett vårsolen landat i mitt knä och inte gått sönder det minsta.
Har saknat någon som aldrig kommer tillbaka men som alltid
finns här ändå.
Har längtat till sommaren.
Har längtat hem.
Har längtat bort.
Har längtat hit.
Är glad, trött och tänker ge mig ut i vårsolen.
Promenera på asfalten och tänka att
allt är närmare än vad man tror.
Det är det
faktiskt.
Från en ö till en annan
Jag har städat hela dagen, fixat, donat, sorterat, arkiverat, och nu
luktar det rent. Kanske lite för rent. Längtar efter nästa kaos
lite.
Jag försöker
skrika vår mellan varje rad, genom varje samtal men det går inte
fortare
för det.
Även om jag inbillar mig att det gör det, trots allt.
Naiv. In till det sista.
Imorgon åker vi iväg. Fyra skrivsugna sinnen som längtar efter
en ny vy för några dar. Det ska bli härligt.
Åka från
en ö till en annan.
Se havet från ett annat håll kan göra mycket, tänker jag.
Och nog känns det fint att sitta framför en brasa inlindad i en
kvartett
varm nog att sitta kvar även när elden brunnit ut.
Mm, så blir det nog. Faktiskt.
(och det finns inte en skymt av internet där vi är så undrar ni något, vart jag försvunnit eller om ni behöver få tag på mig, kanske på min födelsedag på tisdag eller vid annan tidpunkt eller nödsituation, ring mig)
15 mars 2011
Lyckliga människor är inte alltid lyckliga. De kanske bara har vett nog att se när lyckan skiner mot dem, vett att vända ansiktet i dess riktningen.
Krigsförklaring ett
Summer skin
Huvudvärken dunkar bakom ögonen, gårdagens tankekrig kapitulerade precis där under och idag skaver ruinerna. Med kroppen tung av sömn och känslotömning reser jag mig upp. Tänker att
ibland måste man få skaka av sig det som rasat; besvikelserna, insikterna, det av sig själv som var armerat med gevär och kanoner.
Men dagen efter är ändå baktung, långsam, trots att förlusten var en vinst.
Under snön växer det blommor
Idag
vill jag bara sitta lutad mot en vägg och låta solen måla fräknar över min näsa, trots att jag inte tycker om dem bara för att få ett tecken på
vår,
och jag vill lyssna på musik och blunda, tända bort snön, smälta den med tanken, och skriva rader som nästan skriver sig själva. Som nästan klättrar över linjerna utan en tanke på var de hamnar, om de hamnar lite snett, lite utanför alltihop. Det blir bra ändå.
och
imorgon;
vill jag att värmen ska fortsätta krypa in i skugglösa hörn och att vinden ska avta lite till, och jag vill att asfaltsfläckarna ska ta över, regera och få isen som klär den att spricka, försvinna, övervinnas. Jag vill att vår ska bli sommar och sen
sen
kan tiden stanna. Ungefär där tussilagon växer vid vägkanten och vi står på rad på bryggan vid havet och håller varandras händer. Där kan det stanna och förbli. Inget mindre, inget mer
inte
än.
Det är vår nu. Jag bestämmer det.
Position Varberg
Jag har sportlov men befinner mig inte på hemmaplan utan är istället på någon annans hemmaplan som presenteras, visas upp, inkluderar mig. Jag vaknar med en hund på magen bredvid en Ted som snarkar i en säng som faktiskt rymmer två personer. Jag spelar Nintendo Wii och gillar The Ark tillsammans med husets lillasyster. Hoppar över kallpratet med svärmor.
Med andra ord har jag det rätt bra här i Varberg. Trots det finns en liten uns av hemlängtan. Den till mamma och pappa och lillebror och farmor och mormor och småkusiner och vännerna som är långt borta de gånger när man vill ha dem så nära det bara går. Extra nära. Men. Jag vill tro att avstånd sällan räknas i mil.
Nu börjar det blir dags för att lägga sig. Yoshi (hunden) har börjat buffa i täcket, om än fortfarande med en uns av bus i blicken, så är det dags för sömn.
Sov gott.
