Idag
vill jag bara sitta lutad mot en vägg och låta solen måla fräknar över min näsa, trots att jag inte tycker om dem bara för att få ett tecken på
vår,
och jag vill lyssna på musik och blunda, tända bort snön, smälta den med tanken, och skriva rader som nästan skriver sig själva. Som nästan klättrar över linjerna utan en tanke på var de hamnar, om de hamnar lite snett, lite utanför alltihop. Det blir bra ändå.

och
imorgon;
vill jag att värmen ska fortsätta krypa in i skugglösa hörn och att vinden ska avta lite till, och jag vill att asfaltsfläckarna ska ta över, regera och få isen som klär den att spricka, försvinna, övervinnas. Jag vill att vår ska bli sommar och sen
sen
kan tiden stanna. Ungefär där tussilagon växer vid vägkanten och vi står på rad på bryggan vid havet och håller varandras händer. Där kan det stanna och förbli. Inget mindre, inget mer
inte
än.

Det är vår nu. Jag bestämmer det.