Tillbaka i vinterlandskapet
där det där vita är som mjuka tystnader
som bomull runt husknutarna
som stänger ute allt
oönskat oväsen

Det är tyst
och jag njuter av det
och av att vakna till familjeskratt en våning ner
att gå runt i tjocksockar och koftor
pyjamas
och julefrid

Julafton har passerat
nästan obemärkt
och ändå har jag allt sparat genom olika sorters linser
lillans skratt är det jag kommer ihåg allra mest
hennes kvicka steg
och fyndigheter
och så såklart alla andra, runt det där bordet
samlade
jag är nog min morfar upp i dagen, sådana här dagar

Och just det
att träffa kända ansikten på stan
att nästan springa rakt på dem
känns väldigt fint

Sedan
att stänga in mig på rummet
och prata med den andra familjen
den i andra delen av Sverige
och höra hur han lyckas slå bort alla mina rädslor
trots de där många milen emellan oss
det gör mig lycklig
ända ut i tårna

Men nu är det juldagen
och den innebär att krypa upp i en soffa
se en bra film tät ihop med familjen
och
äta
och
äta och
äta

Det har dalat stora flingor över Stockholm
och även om det mesta regnat bort
ligger det kvar ett tunt vitt täcke
och det känns plötsligt lite mer verkligt att jag åker hem
väldigt snart

Idag har det varit sjukstuga
den där förkylningen som aldrig bryter ut hos mig
bröt ut hos Ted istället
och nu ligger han och sover medan jag envisas
med att vara frisk
trots en krypande snuva och
en bolmig huvudvärk som kommer och går

och det är väl ungefär här jag ger mamma rätt att
det är bra att jag är envis
ibland

gårdagen var en kväll med vänner
skratt, glögg och dans
längs trägolvet

och sen var det en hel del mer jag tänkte säga
men jag bestämmer mig för att istället bara sitta här
och lyssna på musiken som målar rummet och mig
i andra färger
just nu

Du som inte vet
du som inte känner mig

Jag gör val, jag väljer varje dag

Du som inte vet
du som inte känner mig
vet inte att
jag, jag räddar mig själv
jag reder mig själv
jag
är den som väljer
bestämmer
styr
ställer upp
för mig själv
jag är den som står vid mitt livs roder

Och jag väljer
att ha någon bredvid
jag väljer att ibland vända mitt ansikte mot någon
och kanske gör det att båten tappar fart
kanske, men jag
jag försakar gärna tid
med att se någon le
med att se någon i ögonen
jag försakar gärna tid med att älska någon

Men jag försakar aldrig mig själv
för jag
jag älskar mig själv
och jag
jag älskar någon
som inte försakar
mig

Frostkristaller under mina steg nedför trapporna.
Jag har en väg nu, en som jag går varje morgon
och det känns tryggt, läskigt och spännande
på samma gång.
Men allra mest just tryggt.

Och sedan,
på vägen hem uppför trapporna
ser jag upplysta hopp i fönstren
i form av en stjärna
och när jag stänger ytterdörren
tänder jag mitt.
Men mitt hopp är allra mest en längtan,
en längtan till snödrivor och juldofter
som smyger sig upp till det där rummet på övervåningen
under morgontimmarna.

Vi tänder det tredje ljuset och inser att det närmar sig
och jag förvånas över veckornas hastighet
och helgernas vilsamhet.
Hur alla timmar helt plötsligt verkar jobba
med min ström.

Den vita hyacinten på köksbordet har slagit ut.
Och vi blickar framåt.





(och sen var det ju det där med helgsrapport;
att färdas till ett kollektiv som liknar det vi en gång ingick i,
men med ett komprimerat antal boende
och expanderade ytor.
Kojektivet bjöd på julstämning och nostalgi
framtidsplaner och efterlängtade röster
efterlängtade återseende.
Sedan, att träffa släktningar, lämna svenskan bakom sig
för en dag
och promenera runt hela söder i kylan
och skratta mest hela tiden.
Och sedan, att åka tunnelbana i onödan, och leta julklappar
förgäves,
och återigen kliva in i det stillsamma söndagslugnet.)

Det är söndag.
Jag ligger i soffan och läser,
under flera lager av tyg,
hör hur han nynnar från rummet bredvid
och jag betraktar mina rörelser i stearinljusens lågor.
Idag är en dag utan stormar. Utan någon större oro för någonting.
Idag pusslar vi ihop. Virkar drömmar från huvudet och upp
på väggarna.
Läser någonting om hur kärlek kan vara
när man sitter tättihop i en bil, påväg bort.
Att det kan vara fint att vara påväg bort.
Tänker någonting om att hade vi en bil skulle vi sitta i den,
lika tätt som dem, fast påväg hem.
Köra över vägar som strykits över av snödrivor
och se ljusen tindra i mörkret.
Det kan vara som helst. Jag bryr mig faktiskt inte.
Bara det är vi i den där bilen, och ljusen som vi ser när vi kommer.

Det är lätt att drömma, svårare att leva.
Men att göra drömmen till livet
är kanske att skala av hälften av de där onödiga svårigheterna.
Då klarar man av resten.

Det är söndag.
Imorgon börjar karusellen igen. Det känns bra.
Att den går runt. Jag försöker att inte bli yr längre.
Men just nu. Just nu njuter jag av den här tystnaden,
den som förvånar mig och får mig att somna där,
under lager av tyg och trygghet.

Ja, och så har våran inneboende flyttat. Det känns tomt på vårt vardagsrumsgolv. Men, hon bor ju inte särskilt långt bort och hon kommer inte vara ensam där ute i stora Stockholm. Kollektiv. Inte dumt det inte.