Frostkristaller under mina steg nedför trapporna.
Jag har en väg nu, en som jag går varje morgon
och det känns tryggt, läskigt och spännande
på samma gång.
Men allra mest just tryggt.

Och sedan,
på vägen hem uppför trapporna
ser jag upplysta hopp i fönstren
i form av en stjärna
och när jag stänger ytterdörren
tänder jag mitt.
Men mitt hopp är allra mest en längtan,
en längtan till snödrivor och juldofter
som smyger sig upp till det där rummet på övervåningen
under morgontimmarna.

Vi tänder det tredje ljuset och inser att det närmar sig
och jag förvånas över veckornas hastighet
och helgernas vilsamhet.
Hur alla timmar helt plötsligt verkar jobba
med min ström.

Den vita hyacinten på köksbordet har slagit ut.
Och vi blickar framåt.





(och sen var det ju det där med helgsrapport;
att färdas till ett kollektiv som liknar det vi en gång ingick i,
men med ett komprimerat antal boende
och expanderade ytor.
Kojektivet bjöd på julstämning och nostalgi
framtidsplaner och efterlängtade röster
efterlängtade återseende.
Sedan, att träffa släktningar, lämna svenskan bakom sig
för en dag
och promenera runt hela söder i kylan
och skratta mest hela tiden.
Och sedan, att åka tunnelbana i onödan, och leta julklappar
förgäves,
och återigen kliva in i det stillsamma söndagslugnet.)