Det där med att vara nära, på håll
Jag vet att jag redan börjat om
att jag redan har lämnat den där stora staden
med tunnelbanespår som går som vener genom stadsdelarna
att jag redan har tömt mitt barndomshem
jag vet att jag inte har packat den där bilen till bredden
för att studera något nytt och spännande
i en främmande stad
(inte det här året i alla fall)
jag vet det
och ändå
blir jag så känslomässigt involverad i era resor
bara av att läsa om dem
bara genom att se bilder
på er upplösning
på era farväl
och sa jag
att jag saknar er
sådär enormt mycket?
Med händerna på tangenterna
Moderaterna vill anpassa antagning till estetiska program utifrån efterfrågan på arbetsmarknaden.
Och jag måste skriva,
måste skriva så att fingrarna blöder.
Det där med att tillåta sig själv att sväva iväg
Jag inser att jag behöver det här
tider
som hålls
men som inte tar över
tider som ger mig
tid
till
annat
till text och
andning
till att stanna upp och bara lyssna
på livet
Och ja,
det kanske märks
att jag svävar lite väl högt ikväll
men jag tänker inte bry mig om att hålla mig tillbaka
för det finns så många dagar
när fötterna är som fastspikade
till jorden
när luften känns oåtkomlig
ogenomtränglig
Så ikväll
njuter jag av att vara lätt
så lätt att jag inte ens nuddar
trädtopparna
.
Jag har förflyttat mig
över molnen, fram och tillbaka
längs vitstreckade vägar
och grusvägar
och under befrielsegivande cykeldäck
Jag har stått stilla
dragit in doften av tång
suttit i en källare
och sett regnet landa i gräset
Och snart tar vardagen vid
en ny visserligen
men vardag
och jag erkänner att det ska bli ganska skönt
att strukturera
organisera
och planera
det där livet
lite mer ramenligt
igen
om ni fattar vad jag menar
