Det känns konstigt att vara hemma i huset, och jag tänker; kanske är det såhär det kommer kännas när jag gjort mig ett eget hem i ett litet rum på 20kvm på Gotland, och åker hit, tillbaka till det här hemmet, över ett lov. Kanske.

Jag har lyckats vända på dygnet. Trots att jag sitter här, snorig och trött, så har jag inte vett att gå och lägga mig. Utan jag sitter uppe, strötittar på tv, uppdaterar mig om vad som händer via facebook, strosar runt i cyberspace. Och tillslut hamnar jag här, och en tom sida fylls.

Den här bloggen kommer snart att fyllas med historier. Jag har redan några som ligger och väntar på att få möta andras ögon, men som inte riktigt känns klara. De kommer, jag lovar. Inhandlade idag två nya skrivböcker. Den jag har är ordentligt nött i kanterna och det finns inte många sidor kvar tillgodo. Så det var två värda investeringar, efterlängtade rent ut sagt. Snart ska även de fyllas. Till bredden, längden och djupet.

Har just spenderat två dagar i sällskap av goda vänner. Åkte ner till Umeå på Måndagkväll (efter ett stopp på en p-ficka för att fixa punktering. Jag vet, det händer alltid saker när jag kör. Är dock sjuukt nöjd över att jag bytte däck på egen hand, jag är en redig kvinna för att citera). Och jag hamnade på fågelstigen för att äntligen träffa Jennie. Var otroligt längesedan vi sågs och vi tog igen för förlorad tid med många skratt, sockerkick, promenader och prat. Träffade idag Alexandra, och vi åt goomiddag och hon fick sin otroligt försenade present, medan vi pratade resfeber.

Nästa vecka börjar jag jobba igen och jag vill verkligen inte. Har varit så stressad under hela semestern att jag aldrig hunnit stannat upp och bara varit. Jag skulle ha behövt det, verkligen behövt varva ner. Men men. Plikten kallar. Funderar dock på att dra till med lite extra ledighet innan jag åker så att jag inte känner att tiden går mig helt ur händerna. Vi får se.

Om ni inte märker det så kom tröttheten. Bara sådär pang. Såå, god natt.




I THINK THE WORLD REALLY BOILS DOWN TO TWO TYPES OF PEOPLE; THOSE WHO SEE SHAPES IN CLOUD FORMATION AND THOSE WHO JUST SEE CLOUDS.

"Hon åker snart"

Hon åker snart. Men det känns inte som att det är jag, det känns inte som om vi är samma person, hon och jag. Hon åker snart, ger sig av för att jaga drömmar och för att besöka nya platser, möta nya människor, bo i ett nytt rum, och skapa något på vägen. Hon känns väldigt modig, nästan helt och fullt orädd, som om ingenting kan rå på henne, som om hon är skyddad av sin egen oräddhet. Som om det gör henne osårbar. Men jag är inte densamma.

Jag är lite som en struts, som sticker huvudet i sanden och hoppas på att det som gnager ska försvinna. Som tror att om man bara väntar tillräckligt länge där nere, i sanden, så kommer det där jobbiga avdunsta och det som kvarstår är målet och drömmen och det ljusa med hela resan. Men strutsar är dumma. Rent utav korkade djur. Eller kanske inte, men jag är det i alla fall. Att jag inte inser, att jag inte känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det där jobbiga bara växer om jag ignorerar det, och att det där målet och drömmen, allt det där ljusa, försvinner i skuggan av det jag så desperat försöker undvika. Så det är dags att inse;

Jag åker snart.

Man behöver inte säga så mycket, jag vet redan att det kommer bli ett helt underbart år. Att jag kommer växa otroligt mycket, i skrift, och överhuvudet. Jag vet att om jag vill, om vi vill, så håller vi alla kontakten. Om vi anstränger oss kommer det inte vara några problem. Jag tänker försöka skriva brev, skriva blogg, ringa, maila, använda mig av alla kommunikationsmedel jag kan för att hålla er kvar hos mig.

Och jag vet att jag kan. Även om tvivlen bankar på rätt hårt just nu, så vet jag att det här, skriften, är något jag kan. Nej, något jag SKA göra. Och det här är året är något jag måste göra. För mig. För att bevisa för mig själv, att övertyga mig själv att det inte finns någonting att vara rädd för. Ingenting att tvivla över. Jag sa, för inte så längesen, att man måste tro på sig själv för ingen annan kommer att göra det åt en. Dags att leva upp till det kanske.

Jag vet också att jag är en aning dramatisk. Ganska mycket till och med. Det handlar bara om ett år. Inte ens det, två terminer. Och sen.. sen får vi se vad som händer. Sen får vi helt enkelt se vad som händer.

Okej gott folk. Såhär är det:

Jag vet att jag lovat och tänkt uppdatera länge nu, och jag vet att bloggandet i princip dött ut (på alla håll och kanter, vissa helt och hållet). Jag brukar ändå tycka det är roligt att skriva här, skriva av sig och bara berätta vad som händer och sker. Uppdatera de som annars, oftas, inte får veta vad som händer. Men just nu har jag varken tid eller motivation. Sanningen är den att jag inte har tid att skriva om mitt liv just nu. Jag är upptagen med att leva det.

(klyschigt jag vet, men sant)


Så, sköt om er. Jag åker till Arvika ikväll och återkommer om en vecka. 
Återstår att se om bloggandet återkommer med mig.