"Hon åker snart"

Hon åker snart. Men det känns inte som att det är jag, det känns inte som om vi är samma person, hon och jag. Hon åker snart, ger sig av för att jaga drömmar och för att besöka nya platser, möta nya människor, bo i ett nytt rum, och skapa något på vägen. Hon känns väldigt modig, nästan helt och fullt orädd, som om ingenting kan rå på henne, som om hon är skyddad av sin egen oräddhet. Som om det gör henne osårbar. Men jag är inte densamma.

Jag är lite som en struts, som sticker huvudet i sanden och hoppas på att det som gnager ska försvinna. Som tror att om man bara väntar tillräckligt länge där nere, i sanden, så kommer det där jobbiga avdunsta och det som kvarstår är målet och drömmen och det ljusa med hela resan. Men strutsar är dumma. Rent utav korkade djur. Eller kanske inte, men jag är det i alla fall. Att jag inte inser, att jag inte känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det där jobbiga bara växer om jag ignorerar det, och att det där målet och drömmen, allt det där ljusa, försvinner i skuggan av det jag så desperat försöker undvika. Så det är dags att inse;

Jag åker snart.

Man behöver inte säga så mycket, jag vet redan att det kommer bli ett helt underbart år. Att jag kommer växa otroligt mycket, i skrift, och överhuvudet. Jag vet att om jag vill, om vi vill, så håller vi alla kontakten. Om vi anstränger oss kommer det inte vara några problem. Jag tänker försöka skriva brev, skriva blogg, ringa, maila, använda mig av alla kommunikationsmedel jag kan för att hålla er kvar hos mig.

Och jag vet att jag kan. Även om tvivlen bankar på rätt hårt just nu, så vet jag att det här, skriften, är något jag kan. Nej, något jag SKA göra. Och det här är året är något jag måste göra. För mig. För att bevisa för mig själv, att övertyga mig själv att det inte finns någonting att vara rädd för. Ingenting att tvivla över. Jag sa, för inte så längesen, att man måste tro på sig själv för ingen annan kommer att göra det åt en. Dags att leva upp till det kanske.

Jag vet också att jag är en aning dramatisk. Ganska mycket till och med. Det handlar bara om ett år. Inte ens det, två terminer. Och sen.. sen får vi se vad som händer. Sen får vi helt enkelt se vad som händer.