Sitter här, vid fönstret i mitt gamla rum, och ser ut på sommarskymningen
på de få molnen som lagt sig som ett skummande hav
och som rör sig med mjuka rörelser en bit ovanför trädtopparna.
I förgrunden kan jag skymta ladugården som en sovande gestalt i det matta ljuset
och hur det gamla taket bevarat dagens bevis på regn
i de mörka fläckar som sträcker sig längs plåten.

Snart går solen upp igen
(om den inte redan hunnit vända bakom trädkronorna)
och kanske blir orden fler
när morgondagen
får följa med upp på himlen.

Godnatt.

Idag har prövat orden. Lite sådär försiktigt. Läst igenom, antecknat, ändrat, strukturerat. Men jag känner ändå att den där hårddisken i huvudet, den där jag lämnat plats för just det här, att den på en gång börjar arbeta, börjar sväva bort in i den där världen som jag låtit bygga för just det här. Och jag tänker att. Det har nog inte försvunnit helt och hållet. Att just det här kanske är min måsteberätta-berättelse.

Nu ska jag, som kontrast, gå och titta på fotboll.

Det är konstigt
det där med saknad
för plötsligt
omvandlas det
och man kan inte känna
någonting annat
än
längtan