Hälsningar från ett regnigt Fårösund.

Har ni kommit iordning i mitt rum, rum 227, och vinkade igår hejdå till mor och far för att på riktigt påbörja det här nya livet. Eller ja, det börjar väl på riktigt riktigt imorgon när skolan drar igång. Jag vet inte vart jag ska vara eller vilken tid, och jag har ingen aning om vad är för människor som kommer vara där. Har hittills bara mött föräldrar i korridoren här. Får kanske bege mig till allrummet lite senare. Kanske.

Ska dock tillägga att Fårösund är en håla. Haha. Om jag förut klagat på att Vindeln är en håla så är det ingenting i jämförelse med det här. MEN, även om det regnar så lyckas solen skina in i mina fönster, och det här, håla eller inte, är något nytt med nya människor och nya intryck. Och och och. Jag har havet som granne. DET är ganska så häftigt. (ja, jag gillar havet)

Är otrolig vacker natur här, man får nästan lite Greklandkänsla! Hittade oerhört söta blommor som jag avslutningsvis bjuder en bild på. Ta hand om er, och håll tummarna för mig imorgon!

Hon slukar alla toner av Shout Out Louds medan hon sitter på golvet och gör tidningspaket av ömtåligheter.

Tid är aldrig tillräckligt, men det finns saker som är det.

Som vänner, som sommarnätter sommarsolar SOMMAR är tillräckligt. Att lyssna på en ny sång som får en att flyga högt över trätopparna och sväva fram genom dagen. Att bereda för något nytt. Att våga. Att sakna - för det betyder att man har någonting att sakna, att det finns fina saker i det liv man redan lever. Det är mer än tillräckligt att ha en familj som ställer upp, som skrattar, som kramas, som utökas och blir stor, större störst. Det är tillräckligt att säga precis det man känner, låta människor veta att de betyder något. Att de betyder någonting för dig. Och veta att du betyder för någon annan. Det är tillräckligt att skratta utan anledning, att vara barnslig, att vara vuxen, att hoppa upp och ned av ren entusiasm. Att sträcka sig efter drömmar, motivera livet efter dessa och vara fast besluten att nå dit. Tron på sig själv är tillräcklig. Tron på andra är tillräcklig. Minnen, att ha en minneslund att passera genom, en lund som blommar på de allra flesta ställen, som har mjukt gräs och vackra trygga träd. Det är tillräckligt. När solen lyser in på morgonen och man vaknar med vetskapen att idag, idag blir en fin dag.

Tid är aldrig tillräckligt. Men det finns saker som är det.
Det finns många saker som är det.

Tid är aldrig tillräckligt.

Har just slutfört min femte och kvällens sista lista. Jag har nu listat sådant som jag behöver/vill göra innan jag åker, sådant som måste inhandlas, människor jag vill hinna träffa, sådant som behöver kollas upp innan avfärden och slutligen har packningslistan påbörjats. Är nog tur att det här är min sista arbetsvecka så jag slipper stressa ihjäl mig.

Nu känns allt väldigt roligt och spännande. Att få packa, komma till något eget och göra det till sitt eget. Och själva utbildningen, självklart. Flyttångesten finns kvar, tro mig, men jag gör nog rätt i att hela tiden möta faktumet att jag åker så att jag vänjer mig vid tanken och känner känslorna (och de ständiga humörsvängningarna), istället för att låta dem gnaga.

Och tycker ni att jag tjatar? Om Gotland och hela köret? Vänj er! Är mer eller mindre det enda som snurrar i mitt huvud just nu. Sååå, deal with it.

Kan avslutningsvis bjuda på ett av helgens minnesvärda citat, sagt av ingen mindre än skribenten herself; "Jag blir helt mentalt slut i kroppen"


På återseende.