Det finns vissa låtar

som får ens hjärta att bulta hårt

ensamt

sorgset

och starkt på samma gång

som kan förflytta en i tid och sinnesstämning

som säkerligen skulle kunna flytta berg

och kontinenter

om den bara fick chansen

 

och tillsammans med solljuset utanför

känner jag allt det där

som inte riktigt går att beskriva med ord

men som fyller varje cell i min kropp

varje känslospröt i mitt väsen

tar över

omfamnar

lyfter upp

              mig

 

och dagens ljus

får ett extra vackert

och klart

skimmer

Så kom februari.

Med sakta dalande snöfall och

stjärnklara tak att skåda från gårdsplanen.

Med skymmande eftermiddagar vid köksbordet

vid en dator

och en nacke som ömmar.

Jag tänker att

det är alla ord som satt sig där

de som fastnat.

Det är bara det att

jag har läst så mycket ord

det senaste

att jag tror det börjar bli fullt.

 

Men.

Märk väl.

Det är ingen klagan.

Jag förklarar bara 

varför min nacke värker,

är fylld av ordbelastade kotor.

 

Så kom februari.

Rullade in under natten

och bara fanns där

medan jag dröjde var under täcket

och undrade

vad som hade förändrats.

 

Snön låg kvar.