Hösten kom inatt

som att vända på en handflata

försvann värmen som dröjt sig kvar från sommaren

och den kalla och klara morgonluften hängde kvar

även när solen trängde sig fram genom

björkens vagt 

gulnande löv

 

Och det känns skönt att känna känslan av

höst

inte bara uttala det som outtgrundad markör

på något nytt som egentligen inte är

för årstider är framför allt annat en känsla

kopplade till dofter och förnimmelser

 

Men nu är den

och jag andas in den

promenerar in den,

sparkar lätt i löven som hamnat på grusgången

och ser hur grönskan sakta

sakta

mattas

av

 

Jag skulle kunna sitta här

vid köksbordet

och bara se det hända

sakta

sakta

 

Att sitta i skenet av en ensam lampa

höra en hund skälla någonstans efter vägen

(här finns inga gator, bara vägar, i grus, i asfalt, av jord och gräs)

och försöka hitta tillbaka till orden

 

Fastän i ärlighetens namn

har orden varit mitt största fokus de senaste veckorna

men inte mina

de har liksom trillat bort mellan sidorna

gömt sig under travar av ord

som anses vara viktigare

 

Eller ja

nej

det är kanske ingen som påstått det

men

de har fått bli det

fått ta mer plats än mina tankar

mina bilder

mina skildringar

 

Klockan i köket slår

med jämna

markerade slag

jag kan höra visarna vibrera

Hunden har slutat skälla

 

Att sitta vid pianot

spela tills fingrarna krampar

och nacken skriker

men fortfarande inte kunna sluta

för

tonerna fyller rummet så bra

och min röst bär mellan väggarna

 

Att sitta vid pianot

och bli påmind om kärleken

några rum bort

och de

några mil söderöver

norröver

Sverige runt

som gör mitt liv så ljust

att jag på en fredagkväll

gärna gråter för det privilegiet

att vara älskad

 

Kanske låter det klichéartat

kanske till och med löjligt

men

jag tror

att nu kanske mer än någonsin

är det viktigt

att låta kärleken

ta plats.