365 dagar får inte plats på några rader
Det är årets sista timme
och jag har försökt sammanfatta 2014
på alla sätt
men inte lyckats
vart ska jag börja?
Vilka minnen,
fragment
ögonblick
ringar in ett helt år?
Ska jag skriva om
Pridefestivalen och alla dess färger,
mina ord mitt ibland dem,
som fick beskriva dem?
Borde jag berätta om studierna
som gjort min rygg sned
men hjärtat fullt?
Där jag funnit vänner,
blivit en del av en trio
att skratta
grubbla
fundera
filosofera
förbryllas
åt samma saker
tillsammans med.
Ska jag också nämna Gunnar,
hur jag fått lära känna honom
och fått äran att formulera hans historia
och hur den uppgiften gjort mig såväl engagerad
som livrädd?
Ska jag beskriva sommaren
mellan hemmen?
Den som spenderades på klipporna,
i trädgården,
i verkstaden,
i sommarstugan,
i torpet
i solen
i värmen
under björken
i allt som grönskade så vackert?
Och om jag missar att skriva om hösten
om hur mörkret grodde moln i huvudet emellanåt
och att jag tände ljus i hela i huset
läste böcker tills orden nästan
bara nästan
vittrade sönder?
Och om allt det bara är en droppe
i det hav som ett år rymmer
och inte alls ger en blick av hur mitt 2014
banat sin väg genom mitt liv
borde jag kanske istället
inte säga något alls?
Eller är avsaknaden av orden
värre än allt annat?
Så jag tänker att jag lägger min kraft
på min årliga önskan
och för 2015
önskar jag kan ge mig just kraft,
styrka att styra mig själv framåt
mot allt det jag vill
och tror på.
Jag vill egentligen inte ringa ut något,
istället lägger jag alla minnen
fragment
ögonblick
i en ask
och bereder plats åt nya.
.
Jag önskar att jag kunde rita
allra främst för möjligheten att avbilda
min fantasi
att väcka den till liv på ett tomt ark papper
se den ta fart, ta avstamp därifrån
till något i närheten av verkligheten
Jag önskar att jag kunde rita
såsom andra ritar
_______________________________________
Imorgon är det julafton
och mörkret kryper runt knytarna
jämte kylan
och får adventsljusen i fönstren
att gnistra
nästintill fladdra
och känslan av förväntan
som en vacker rest (gest)
från barndomsminnen
Känslan av att mirakel och magi
får finnas till
utan kompromiss
för ett ögonblick
För ett ögonblick
får snön dala
som ett tecken på något annat
än nederbörd
.
Att växa upp
växa ifrån
växa fast
växa in
vecklas
ut
Tiden allra mest som en illusion
en konstruktion
för oss att mäta oss själva
ställa oss emot en vägg
stämma av
oss själva
för att se om vi kommit någon vart
framåt
uppåt
bakåt
allt en strävan
efter att tiden ska utvisa något
avslöja vårt inre
teckna ett jag
med konturer
som blir allt starkare
allt tydligare
Men tiden är allra mest en illusion
en konstruktion
för oss att mäta oss själva
jämföra oss med tidigare versioner;
har vi blivit bättre?
Starkare?
Tydligare?
Varmare?
Hårdare?
Vänligare?
Har vi blivit mer som oss själva?
Kanske är tiden det som skapar illusioner
om ett jag
fast
tydligt
dolt någonstans inom oss
och att vi måste söka
hitta RÄTT
Jaget kanske allra mest
består av alla versioner
som någonsin rymts inom oss
Inte mer
Inte mindre
Jaget kanske inte går att söka
utan kanske snarare
något som är
och förändras
konstant
alla versioner ömt arkiverade
Att växa upp
växa ifrån
växa fast
växa in
vecklas
ut
Ett kretslopp
där vi
inte behöver
mäta oss själva
Vi räcker till
Jag tänder alla ljusen
Jag skulle vilja fylla
golv tak väggar hyllor bord
varje pålitlig kant
med ljus
tända dem
och placera mig någonstans
i mitten
av allt
omringa mig själv med
ljus
och
flammande lågor
som inte bränner
men som brinner
tydligt
klart
och
varmt
Jag skulle vilja fylla
varje centimeter mörker
med ett sådant överväldigande ljus
och
belysa kontrasterna
se gränserna
tydligt
klart
och
sedan sakta smetas ut
