Det är söndag.
Jag ligger i soffan och läser,
under flera lager av tyg,
hör hur han nynnar från rummet bredvid
och jag betraktar mina rörelser i stearinljusens lågor.
Idag är en dag utan stormar. Utan någon större oro för någonting.
Idag pusslar vi ihop. Virkar drömmar från huvudet och upp
på väggarna.
Läser någonting om hur kärlek kan vara
när man sitter tättihop i en bil, påväg bort.
Att det kan vara fint att vara påväg bort.
Tänker någonting om att hade vi en bil skulle vi sitta i den,
lika tätt som dem, fast påväg hem.
Köra över vägar som strykits över av snödrivor
och se ljusen tindra i mörkret.
Det kan vara som helst. Jag bryr mig faktiskt inte.
Bara det är vi i den där bilen, och ljusen som vi ser när vi kommer.

Det är lätt att drömma, svårare att leva.
Men att göra drömmen till livet
är kanske att skala av hälften av de där onödiga svårigheterna.
Då klarar man av resten.

Det är söndag.
Imorgon börjar karusellen igen. Det känns bra.
Att den går runt. Jag försöker att inte bli yr längre.
Men just nu. Just nu njuter jag av den här tystnaden,
den som förvånar mig och får mig att somna där,
under lager av tyg och trygghet.