Ponton på hallmattan och
det kändes lite som om den där Annika Norlin intervjun
var en tidig julklapp
bara till mig
helajordenkretsarruntmig-tankar
och
egentligen ville jag bara säga att allting rullar på
att jag har fått en lånevardag som innebär
mornar som ägnas åt att lösa sandlådekonflikter, kärleksförklaringar
och gråt som övergår till skratt på två sekunder
så jag njuter av de där stunderna när jag kan sätta mig ner
känna lugnet i kroppen
och läsa orden som någon annan skrivit
och kanske skriva några egna

men det går trögt
lite som att poesin gått och gömt sig någonstans
och allt jag försöker skriva låter som någonting annat
någon annan skrivit
fast som en andra version, en andra upplaga
en dålig uppföljare
eller som något som inte känns, alls
och sådan poesi håller jag gärna gömd

ibland lägger jag mig bara på sängen
och andas
och funderar på
hur mycket saknad man känner under en livstid
och om vi har något bröd kvar till morgondagens frukost

och ibland går jag promenader i skogen
tänker att det är löjligt hur hemma jag känner mig där
där jag kan se staden mellan trädstammarna
där dess ständiga liv och rörelse inte ter sig fullt så
betongbaserat
som det ibland känns
där jag kan stå och se på den rödsprängda himlen
segla ovanför höghusen
och samtidigt känna fötterna som rötter i mossan

och oftast hamnar jag här
framför skärmen med musik i hörselgångarna
vid den plats där orden faktiskt inte tappat form (än)
så jag skriver
medan ljudet från tv:n tränger igenom lurarna
från det där pågående fiktiva kriget
som utspelar sig på sängkanten
och det är väl lite sjukt men
jag kan inte låta bli att le