Den här helgen har varit som ett styrkepiller. Som ett sådant man tar för att påminna sig själv om att man egentligen har allt det där inom sig. Bara det att man glömmer bort det alldeles för ofta.

Med finaste mamma och pappa här, och alltid lika glada och sprudlande Lena delar av helgen, märker man att hur gammal man än blir så behöver man sina föräldrar. Eller, jag rättare mig själv; hur gammal jag än blir behöver jag mina föräldrar. Och kanske inte alltid för att jag inte klarar att styra och planera mitt liv utan dem, utan för att de påminner mig om vem jag är och vilka styrkor jag besitter. Det är dem som lagt de första stenarna i den stabila grund jag faktiskt har och står på. Och ibland tror jag att jag behöver bli påmind om den, stampa med fötterna lite och känna att jo, trots de där stundtals stormiga vindarna vid hjässan så står den kvar där, orubblig under mig.

Så den här veckan börjar jag om. Sträcker på mig när jag går utanför lägenhetsporten och tänker höga tankar om mig själv.

För nu, när jag faktiskt fick ett litet snöfall såhär på första advents kvällen, då är det dags för mig och Stockholm att lägga ner stridsyxan.