Tre veckor är också tid.

Man känner det när man kommer hem igen (det hemmet som finns i Fårösund, men även lite föräldrarhemmet i Vindeln), att tiden går och saker händer när man förflyttar sig själv och livet på andra platser, samtidigt som alla tryggheter och all vardagsspänning är bevarad, konserverad, och uppdaterad. Pånyttfödd liksom.

Jag tackar Norrland för värmen (det var som mest tjugofyra minusgrader), familjespelskvällar och nattsuddsnätter av vänskapsprat. Kusinbus och vindelnhäng i pulkbacken. Kärleksbesök och farmorochmormorsomsorg. Tack och på återseende kära nord.

Men nu. Nu känns det underbart att få återgå till rum 227 och det liv jag egentligen (fast helt drömskt) faktiskt lever.