Är det konstigt att sitta på golvet och tycka att det är den bästa platsen i rummet?

Jag flyttade ner rummet hit, har placerat värmeljus på golvet och sitter nu med datorn i knät. Jag har till och med lyckats få internetsladden att räcka, trots att den är hämmande kort. Och det bildas fina mönster av ljus och mörker runt ljuslyktorna. Varför är det så att det svagaste ljuset är det vackraste?

(och värmeljus kommer bli det här årets mest förbrukade vara)

Jag har nästan lyckats glömma bort att det är ett nytt år och att jag snart kommer vara lite äldre. Tiden är så underlig, har alltid varit, (jag förstår om ni börjat tröttna på mitt eviga tjat om denna tid, men den är viktig, fascinerande och skrämmande, och pågår konstant) men den är ännu underligare här. Som om man förflyttat sig till en annan värld, Landet i Fjärran kanske, där visarna rör sig helt oberoende av de som lever efter dem. Som ibland måste räkna minuter, timmar, dagar och månader. På ett sätt är det en befrielse; att man tappar tidsuppfattningen någonstans vid fönstertavlan som avtecknar havet, där vid trapporna, och att man egentligen inte längtar efter att få den tillbaka. Inte just då i alla fall. På ett annat sätt glömmer man bort att tiden fortfarande går och att den en dag kommer att ta oss härifrån (jag vet, vi ska inte tala om det, och det gör jag inte heller, jag talar om tiden). Jag är bara rädd att jag inte kommer att vara beredd. Att jag inte kommer vara klar, redo. Men. När har jag någonsin varit det?

Snart ska jag lämna denna lummiga atmosfär av dimslöjor från värmeljusen, och bege mig där eventuellt några glödlampor kommer ge ljus åt rummen. Men. Det finns andra saker där som gör det mjukt varmt och alldeles förträffligt hemtrevligt.