Om jag kunde resa med bara längtan som valuta och nyfikenheten som enda bagage, då hade jag börjat med att flyga söderut (det finns inte så mycket mer norrut, under snön, värt att se just nu). Jag skulle veckla ut mina vingar från skulderbladens innersta fickor och ta vind under fötterna, se världskartan bre ut sig som en broderad duk där nere, se allt i miniatyr och inom räckhåll.

Allra först skulle jag landa i en vacker och vårblomstrande park, i St. Paul Jardin i Paris, sätta mig på en parkbänk och studera människorna runtom, läsa Anna Gavalda och inspireras av staden såsom Paris borde inspirera. Jag skulle sitta där, på bänken, och undra vem som satt där först och om denna någon hade någon bredvid sig. Eller om detta var en plats av väntan, redan då.

När det imaginära franska livet inte uppfyllts när dagen flyr och natten rusar in, flyger jag vidare. Med minnet och smaken av kreativitetens hemland varsamt nerpackat i resväskan.

Och medan natten fortfarande ligger lätt i luften dyker jag ner där stadsljusen ger mättnad till varje mörker och lugnet vilar mellan trädstammarna tillsammans med de färgade, och falna, löven. Big Ben har slutat ge rörelse åt visarna och London har stannat upp för att låta mig promenera på gatorna i ro. Jag har varit här förut men utan att direkt fascinerats, på riktigt, förrän nu. Jag gräver ner hakan i min halsduk och låter den friska vinden blåsa förbi och genom mig, löven virvla runtom mig. Det är inte kallt, bara klart.

Så plötsligt har vingarna tagit mig tvärsöver duken, för att finna mig själv gåendes på en stenmur fylld av röd vallmo, en snart verklig plats. Jag ser ut över havet och dess oändlighet, hänförd över hur hemma främmande platser kan te sig. Speciellt i morgonljus.

Jag går vidare, genom täta gränderna och kullerstensgator, förbi de leende butiksägarna som förbereder för turisternas rusning, och ner till stranden. Jag sparkar av mig sandalerna, och låter sanden falla in mellan tårna och vadar ut i vattnet för att vara en del av solens och dagens intåg, för att bada i ljusets spegelbild. Grekland vaknar till liv, blir minnen, blir bilder, blir någonstans jag varit, upplevt och kanske älskat. Och kanske återvänder till när Norrland somnar igen.

Och allra sist viker jag in mina vingar när jag landar någonstans där jag inte behöver fundera över färdriktning och passkontroller. Där stegen jag går har varit placerade förut, om än på nytt, varje gång. Där nyckeln till min sovplats finns i min egen jackficka och där min sovplats är bäddad med mina egna lakan, av mina egna händer. Där solen lyser in i rummet med en riktning och bredd och styrka som jag korrigerat, med mörka hörn som jag kan krypa in i, om jag vill, och radera, om jag vill.

Allra sist viker jag in mina vingar, lägger längtans mynt och sedlar på nattduksbordet, hänger in nyfikenheten i klädkammaren, och kryper ner under täcket, mellan drömmens lakan, och somnar.