Mamma och pappa dansar i vardagsrummet och jag kan nästan se tiden passera, se sanden rinna i timglasen, åt båda hållen. Och plötsligt är det farmor och farfar som dansar, farmor är vacker och farfar ömsint, och han håller henne varsamt runt midjan, och hon blundar mot hans hals. Sedan är det jag som dansar, med någon, och jag är gammal, nej, inte gammal men kanske vuxen. Äldre. Men jag dansar. Med någon. Och igen går tiden bakåt och morfar dansar med mormor, mormor utan ro i kroppen vaggas till stillhet i morfars stora trygga famn, skapar lugn i rastlösa leder.

Mamma och pappa dansar i vardagsrummet. Och de blir unga igen, med glimtar i ögonen och nykärlek flätade runt handlederna, framtidstakter i stegen. Sedan dansar de med ålderdomen, sakta och försiktigt, fridfullt och taktfast. Pappas hand sluter sig om mammas, lägger dem att vila vid hans bröstkorg. Och de fortsätter dansa, genom vardagsrummet, tiden och timglasen. Tills sanden har runnit ut, och tills den börjar om igen.