Jag hittar gamla utkast från 2009. Ord från förr som jag inte kommer ihåg att jag skrivit, men känslor som jag tydligt vet att jag kände. Och det är ord som aldrig blev lästa. Inte för brist på kvalitet, snarare tvärtom. Orden slingrar sig ofta vackert och intressant över raderna. Nej, det är inte för att de inte var värda att läsa som de blev undangömda. Utan för sin sorglighet. För att jag skrev dem med ett sådant tungt sinne, med ett sådant tungt hjärta.

Nu är jag glad att de bara blev utkast. Att jag bevarade dem på behörigt avstånd från mig själv, och från er. För i slutändan är alla ord inte till för att läsas, uppskattas, kritiseras, granskas, kännas av någon annan än mig. För ibland läker man ändå. Ibland läker orden allra bäst på insidan.