Det är inte meningen att vi ska tala högt om våra rädslor, och här står jag och skriker ut varenda en

Du är så klok. Men det vet du väl redan att jag tycker. Jag kan förstås bara gissa, men om det är så som jag tror så; glöm för allt i världen inte bort att du redan nu säkerligen tar vara på mycket av det du tycker är viktigt. Kanske inte alltid, kanske inte i jämt. Men det kan hända att det inte gör så mycket. Jag tänker att känslan av att INTE uppskatta saker i vissa situationer (fast att man "borde") är en del i hur det är, och ett sätt att kunna förstå sig själv eller nåt i den stilen. Jag tror inte att man kan begära av sig själv att alltid uppskatta, eller njuta av allt, även om det utåt sätt tycks finnas förutsättningar för det. Jag vet inte om jag har rätt när jag säger så, och det kanske inte är så intressant heller, men risken är väl att även det (att kunna uppskatta mer) också då – snarare- leder till en känsla av prestation. – Än till en känsla, av just lycka.

Ni är så kloka, båda två.
Ibland tror jag att det är lite som du säger, L, att det som man ser skarpt och tar till vara på, försvinner i den där klokheten.
Tycker så mycket om er.

Jag stämmer in i mantrat: ni är så kloka!
Och det är väl så, att inte det också ska bli en prestation, det att uppskatta allt till max. För ibland gör en inte det, ibland måste en få vara bitter och då är det också okej. Att tillåta sig själv att vara mänsklig.

Och när det gäller rädslor. Jag märker att det ibland hjälper så oerhört bara att fråga sig själv: vad är det värsta som kan hända? Vad är jag rädd för? (som till exempel när en står med vatten upp till vaderna och inte vågar hoppa i, i rädslan för att det ska bli mer kallt än det redan är. Och att då se att det värsta som kan hända är att det blir kallt. Och att då slänga sig i.)

Saknar er så! Massa kramar till er!