Det är konstigt hur man på tjugo kvadratmeter lyckas skapa sig ett hem (ja, jag kallar det hem). Jag ser mig om i rummet, det som agerar sovrum, vardagsrum, kök, datarum, läshörna, skrivarplats, i komprimerad form. Och jag känner mig nöjd. Jag har undrat varför jag känt behov av att klä de vita väggarna, fylla hyllorna, fylla på med saker som jag inte tog med mig hemifrån trots att allt här är en tillfällighet. Och jag inser att det här rummet representerar mig på ett sätt som tidigare rum aldrig förmått sig att göra. Hur många väggar, med hur många färger, jag än målat. Men här får stora delar av mig plats, på tjugo kvadratcentimeter ryms jag som aldrig förr. Och det känns lovande för framtida utrymmen.

Vi har gått vårpromenader idag(trots att den bara luras, trots att det mycket väl fortfarande är vinter), bejakat barnasinnen och hållit någon (några) hårt över ishalkan. Sett havet igen och konstaterat att det är kvar. Pratat framtid. Drömt lite.