Det är redan mitten av september

hur gick det till

undrar jag?

Det är många frågor

utan svar

just nu

Kanske beror det enbart på att

svaren inte är relevanta

eller

att det inte finns några korrekta sådana

utan endast de unflyende

de allmängiltiga

de likgiltiga.

 

Jag hoppade på septembertåget

fyllt av kaos

flykt

och medmänsklighet i mittersta vagnen

den som tycks vara överfull vissa dagar

tom andra dagar

 

Jag hoppade på tåget

och rusar med

förflyttar mig mellan platser och uppgifter

hinner med men

min skugga halkar efter

tappar ett ben eller två i farten

och jag får spendera kvällarna med att pussla

sy ihop

fundera ut vad som saknas

när allt tycks vara helt

 

Och ändå.

 

Septemberluften

hög och klar och 

människorna omkring mig med

sina tydliga konturer och

tydliga kärlek

till mig.

Jag tar emot

omfamnar det 

fullkomligt.

 

Jag är omgiven av det

oerhördaste.

Vänskap. Kärlek. Familj.

 

Och september ljusnar

liknar en sensommar

och när kvällarna mörklägger kring huset

tänder jag ljus.

 

 

Det är svårt att skriva akademiskt och uppsatsmässigt

när Edith Södergrans texter

rör sig under min hud

spränger sig ut genom fingrarna

och tycker att formalia och

teoretiska utgångspunkter

endast får mening i någon slags metafor

eller poetisk ram

när hon får mig att vilja skriva om andra saker

skriva

istället för att 

skriva

 

Och kanske är det hennes ständiga JAG

som talar till mig

att

tala till mig 

själv

på samma sätt

 

att jag är

lag i mig själv

och allt det som jag tycker mig rymmas

i mitt jag

i min lag

i alla mina dar

 

Edith Södergran

jag tänker

att jag skyller på dig

om jag i slutändan

inte skriver någon uppsats

och ägnar mig åt

poesins fria former

istället för

uppsatsens formalia och

önskvärt innehåll

och

teori metod och perspektiv

 

Edith Södergran

jag tänker

att jag skyller på dig

om poesin tar över

Det blir sådär tyst

från mig ibland

 

men aldrig inom mig

 

där blir det liksom aldrig

aldrig aldrig aldrig

aldrig nånsin

tyst

 

och kanske är det där

virrvarret

som gör att det jag säger

skriver

sjunger

ropar

måste få vila en stund

 

jag behöver ibland sortera

 

lägga mina tankar i mappar

eller

göra nya organisationssystem

där det som ger mest hamnar först

och det som tar på mina krafter

filtreras 

arkiveras till

ÖVRIGT

ONÖDIGT

SÅDANT SOM SKA TILL TANKEFÖRSTÖRAREN

 

så jag sorterar

 

medan våren dyker upp på fönsterbläcket

bosätter sig på vår trapp

och målar i grönska runtom i vår trädgård

 

ibland

när jag fått nog av tankearkivering

sätter jag mig där

mitt i våren

och sätter frö för nya tankar

Det finns vissa låtar

som får ens hjärta att bulta hårt

ensamt

sorgset

och starkt på samma gång

som kan förflytta en i tid och sinnesstämning

som säkerligen skulle kunna flytta berg

och kontinenter

om den bara fick chansen

 

och tillsammans med solljuset utanför

känner jag allt det där

som inte riktigt går att beskriva med ord

men som fyller varje cell i min kropp

varje känslospröt i mitt väsen

tar över

omfamnar

lyfter upp

              mig

 

och dagens ljus

får ett extra vackert

och klart

skimmer

Så kom februari.

Med sakta dalande snöfall och

stjärnklara tak att skåda från gårdsplanen.

Med skymmande eftermiddagar vid köksbordet

vid en dator

och en nacke som ömmar.

Jag tänker att

det är alla ord som satt sig där

de som fastnat.

Det är bara det att

jag har läst så mycket ord

det senaste

att jag tror det börjar bli fullt.

 

Men.

Märk väl.

Det är ingen klagan.

Jag förklarar bara 

varför min nacke värker,

är fylld av ordbelastade kotor.

 

Så kom februari.

Rullade in under natten

och bara fanns där

medan jag dröjde var under täcket

och undrade

vad som hade förändrats.

 

Snön låg kvar.

vid frukostbordet blommar drömmar

växer sig ut ur bordets mitt

ur våra fingrar

huvuden

hjärtan

och de sträcker sig efter solen

sträcker sig efter

hållbarhet

växtlighet

livsduglighet

 

och i magen en ilning av lycka

inför den

den som kanske inte är störst

men viktigast

den som jag vårdar

med all den ömhet jag har 

vill omringa den i bomull

i rädsla för att den ska gå sönder

 

(ibland tror jag

att bomullen kväver den)

 

och vi sitter där

med drömmar som spirar runtom oss

tar sin väg genom rummet,

huset

och sin väg

ut

där drömmen dör

och verkligheten 

tar vid.

 

 

Att växa upp

växa ifrån

växa fast

växa in

    vecklas

                 ut

 

 

Tiden allra mest som en illusion

en konstruktion

för oss att mäta oss själva

ställa oss emot en vägg

stämma av

oss själva

för att se om vi kommit någon vart

framåt

uppåt

bakåt

allt en strävan

efter att tiden ska utvisa något

avslöja vårt inre

teckna ett jag

med konturer

som blir allt starkare

allt tydligare

 

Men tiden är allra mest en illusion

en konstruktion

för oss att mäta oss själva

jämföra oss med tidigare versioner;

har vi blivit bättre?

Starkare?

Tydligare?

Varmare?

Hårdare?

Vänligare?

 

Har vi blivit mer som oss själva?

 

Kanske är tiden det som skapar illusioner

om ett jag

fast

tydligt

dolt någonstans inom oss

och att vi måste söka

hitta RÄTT

 

Jaget kanske allra mest

består av alla versioner

som någonsin rymts inom oss

 

Inte mer

Inte mindre

 

Jaget kanske inte går att söka

utan kanske snarare

något som är

och förändras

konstant

alla versioner ömt arkiverade

 

 

där vi

inte behöver

mäta oss själva

 

Vi räcker till

Jag skulle vilja fylla

golv tak väggar hyllor bord

varje pålitlig kant

med ljus

tända dem

och placera mig någonstans

i mitten

av allt

omringa mig själv med

ljus

och

flammande lågor 

som inte bränner

men som brinner

tydligt

klart

och 

varmt

 

Jag skulle vilja fylla

varje centimeter mörker

med ett sådant överväldigande ljus

och 

belysa kontrasterna

se gränserna

tydligt

klart

och

sedan sakta smetas ut

Med ena handen på hjärtat

den andra i luften som en sköld

en spegel

som i en hälsning

 

jag lovar och svär

 

med handen på hjärtat

jag lovar

och svär

 

att

när jag har tid igen

när den här tentahelgen är över

när kommande veckas tentor och

övrig kurslitteraturläsning

är avklarad

då

 

då lovar jag

att jag ska ta vara på den mer

fylla den med andra saker

andra ögonblick

andra aktiviteter

och framförallt ska jag låta tankarna

vandra till andra saker än

projektmodeller och riskanalyser och

beställarkompetens och kravspecifikationer och

organisationsformer

 

jag kanske till och med ska låta tankarna vila

en stund

 

men jag ska också sluta vara rädd

 

rädd att tiden som vara så full och så tung

att jag faller huvudstupa

baklänges

sluta gå med ryggen krökt

och blicken fäst på marken

 

jag måste

sluta stirra på mina fötter

 

för jag är så mycket starkare än vad jag tror

och tiden kan inte lura mig

inte heller det den fylls med för

jag är stark jag

säger det igen

jag

är

stark

 

(hör jag det?)

 

och jag lovar och svär att

när tiden återigen blir lätt och vindpustaktig

då ska jag stanna upp

kanske sitta i fåtöljen och drömma

i en timma eller två

dricka te med raggsockarna på

ringa en vän

eller två

och 

 

jag ska banne mig

hinna mer än att bara skåda hösten

från köksfönstret

 

jag ska sparka fallna löv

tills sockarna blir blöta

Allt var bättre förr

 

Jag hör mig själv säga det

fastän frasen får mig att vilja 

kräkas

slåss och sparkas

vara det där inre

irriterande barnet i cirka femårsåldern

som ligger på golvet

och 

skriker

sparkas 

slåss

Som reagerar

högljutt

 

Jag hör mig själv säga;

jag skrev bättre förut

jag tränade bättre förut

tiden var längre förut

jag skrattade med en bättre klang

förut

och jag log bättre förut

allt var bättre förr, jag

var bättre

förr

 

Men om förr

alltid är bättre, om förr

alltid kommer vara bättre

då sätter vi domedagen

på den dag då vi bestämmer det

 

Jag vill tro

att allt kommer att bli bättre

att det som ännu inte är

men som vi önskar

kan bli

att det till och med

kan bli bättre

än det någonsin varit

Att jag

kan bli det

 

Och allt annat vore att säga;

jag är klar

är du?

Hösten kom inatt

som att vända på en handflata

försvann värmen som dröjt sig kvar från sommaren

och den kalla och klara morgonluften hängde kvar

även när solen trängde sig fram genom

björkens vagt 

gulnande löv

 

Och det känns skönt att känna känslan av

höst

inte bara uttala det som outtgrundad markör

på något nytt som egentligen inte är

för årstider är framför allt annat en känsla

kopplade till dofter och förnimmelser

 

Men nu är den

och jag andas in den

promenerar in den,

sparkar lätt i löven som hamnat på grusgången

och ser hur grönskan sakta

sakta

mattas

av

 

Jag skulle kunna sitta här

vid köksbordet

och bara se det hända

sakta

sakta

 

Att sitta i skenet av en ensam lampa

höra en hund skälla någonstans efter vägen

(här finns inga gator, bara vägar, i grus, i asfalt, av jord och gräs)

och försöka hitta tillbaka till orden

 

Fastän i ärlighetens namn

har orden varit mitt största fokus de senaste veckorna

men inte mina

de har liksom trillat bort mellan sidorna

gömt sig under travar av ord

som anses vara viktigare

 

Eller ja

nej

det är kanske ingen som påstått det

men

de har fått bli det

fått ta mer plats än mina tankar

mina bilder

mina skildringar

 

Klockan i köket slår

med jämna

markerade slag

jag kan höra visarna vibrera

Hunden har slutat skälla

 

Att sitta vid pianot

spela tills fingrarna krampar

och nacken skriker

men fortfarande inte kunna sluta

för

tonerna fyller rummet så bra

och min röst bär mellan väggarna

 

Att sitta vid pianot

och bli påmind om kärleken

några rum bort

och de

några mil söderöver

norröver

Sverige runt

som gör mitt liv så ljust

att jag på en fredagkväll

gärna gråter för det privilegiet

att vara älskad

 

Kanske låter det klichéartat

kanske till och med löjligt

men

jag tror

att nu kanske mer än någonsin

är det viktigt

att låta kärleken

ta plats.

Sommarhettan får tanken att gå som i slowmotion

jag tappar ord och dagar på vägen till stranden

men i vattnet kan jag tänka klart,

klart som i tydligt och klart som i färdigt.

 

Dagarna flyter ihop med kvällarna, 

blir slutligen bara en ogreppbar massa av tid

tills jag sneglar på kalendern

och sommarens dagar räknas ned.

 

Fast är vet en aldrig när hösten tränger sig på

och det gör mig glad

och samtidigt oroligt:

tänk om den kommer innan sommarens slut?

Liksom knuffar ut den genom fönstret 

för att ersätta dess luft

och dess känsla mot huden.

 

Men har vi tur

sover hösten 

tryckt (tryggt) under värmen

länge till.

 

 

 

Jag är vid det eviga sommarljuset

och det är svårt att sova

jag vill liksom promenera runt i den kalla nattsommarluften

och se solen vända vid trädkronorna

och lugnet lägga sig över ängarna

och höra fåglarna sjunga godnattvisor för döva öron.

 

Mina ord har först och främst tagit slut

slitits till nedersta kanten

och det har fått ta ett tag för de att växa ut igen

Jag kan se dem vaja i vinden

Men nu är de istället täckta av svetssmuts

och jag gör ett försök att torka bort

sotet som tynger dem

gömmer undan dem

från tomma ark

och vibrerande skärmar

 

Men det vackraste är ändå

att igen känna längtan

efter ordsvall

 

 

Hej tystnaden

det var längesen vi delade rum

den senaste tiden har jag sprungit mellan stress och trötthet

mellan studier och sömn

Och under sådana perioder,

även om det finns stunder med avsaknad av ljud,

så kommer aldrig riktigt tystnaden

lugnet

ron

 

Nu börjar resan tillbaka

till att bli människa igen

men jag märker

att den resan blir kortare

emellanåt

kanske handlar det om att jag lär mig

hantera

överleva

övermanera

sådan stress

jag ändå måste igenom

den jag inte kan styra

 

Och kanske handlar det om

att inte vara rädd för den

den kommer inte att göra ont

det kanske sticker

tynger

tröttar ut

men

den ska inte göra ont

och gör den det

då är det dags att backa

 

Nu ska jag sitta

tillsammans med tystnaden en stund

hålla den i handen

vila mot dess axel

Klockan slår i köket

det har den inte gjort på några månader

batteriluckan är trasig och tejpen hade börjat lossna

Men tiden fortsätter gå

även om den gör det i tystnad

 

Jag går runt som med huvudet i ett moln

med tankar

som aldrig lyckas bryta igenom

orden trillar som regn

landar på mina axlar

blir tyngre och tyngre

på något vis

 

Kanske är det alldeles för sent

molnet tjockare

och mer fyllt av oväder

än vanligt

 

Jag läser poesi

försöker skriva detsamma

försöker hitta tillbaka

till ögonblicksspråket

men slutar i att-göra-listor

och kalla rumsbeskrivningar

Antar att huvudet ägnar sig åt andra saker

än poesi just nu

Som till exempel kulturföretagande

Adorno och Horkheimer

om kulturella och kreativa näringar

i cirklar runt min poesi

som aldrig blir

 

Tröttheten gör fingrarna på tangenterna tunga

jag hör hans snarkningar från rummet bredvid

de är som ett stillsamt vaggande

Jag lyssnar på Det Stora Monstret

och får tyst på mitt eget

emellanåt

 

Det dalar snö

och jag känner mig hemma

i vinterlandskapet

fastän

snöröken

ibland gör mig blind

och vilsen

och ensam

stora trygga stammar

famnar

att famla tryggt i

 

Men för det mesta

är årets första månad

den första första månaden

då jag hållit mina löften

lyft precis allt det jag orkar

och önskat

och jag känner mig starkare

än på länge

i kropp

och själ

och hjärta

 

Och det är underligt

att bara för en tid sedan

låg jag på botten av

ett tryckande hav

kippade efter andan

där ingen luft fanns

och nu simmar jag

med god andningsrytm

och klyver den stilla ytan

Jag kliver in i tentabubblan

och det är lite som att sätta ett moln över huvudet

(jag tänker mig att det är tecknat, ett som syns ordentligt, för det är så det känns)

jag ser omvärlden men den är suddig

och tankarna tar inte riktigt form

tröga på något vis

Utom de om kulturpolitik

kulturella system, aspekter och armlängdsprinciper

även om dem också kan vara extremt tröga

emellanåt

Så vi ses på andra sidan

när molnen har skingrat sig lite

Det är något speciellt med att åka hem

och komma hem

igen

 

Att vakna i ett hus en väl känner till

med människor som väl känner en

och att vakna i sin egen säng

med en katt kurande vid fotänden

Det är årets första dag
jag sitter med gårdagens vax kvar i håret
iklädd strumpbyxor, tjocksockar och flanellskjorta
med alldeles för långa ärmar

Det är 2014
och det känns
att idag är början på något

För ett år sedan satt jag här
och sammanfattade det gångna året
och önskade mig ett 2013 byggt på
lugn och ro och liv
Och jag tror nog jag fick det, fast
stilla
har det inte varit
Men å andra sidan,
står livet någonsin stilla?
Livet väntar inte.
Det är ett tåg som går
och spenderar en sin tid i väntan
så spenderar en sin tid
på att stå och se på tåget
som gång på gång
lämnar perrongen
utan dig.

2013 var inte ett sådant år.

För ett år sedan
tog vi bilen till min hembygd,
plumsade i djupsnö
upp till mina barndomsvyer,
och med händer röda av kylan
och med ett lätt snöfall som dalade över oss
började vi 2013 i kärlekens tecken,
vår kärlek,
och förlovade oss.
Ringen på mitt finger påminner mig
om det rus
du får mig att känna.

2013 var också året
då vi fick ett hem.
I mars flyttade vi in i de kvadratmetrar
som var de första att vara på riktigt våra
som vi fyllde med allt som var vi
och där vi lämnat plats
åt allt det vi kommer växa till att bli.

Jag kom till ro.
Ro nog att se vad jag ville
ro nog att se att jag stod och stampade.
Det började gro ett mod
och när september kom
var det dags att skörda
Jag stod i högskolans korridorer
och undrade om jag var redo
samtidigt som jag visste att jag aldrig skulle få veta
om jag inte kastade mig ut

Och nu står jag där
i drömmens startgropar
och låter fjärilarna i magen fladdra
för full kraft.
Jag är påväg nu.

2013 var ett år av förändring
och byggandet av en ny vardag.
Jag hoppas att 2014
blir ett fortsatt skördande
av de förändringar jag gjort under det gångna året.
Jag kommer aldrig att nöja mig
men jag vill gärna känna mig nöjd.
Stanna upp
och se ut över allt det
som omger mig
som jag bitvis har skapat
för att lycka ska kunna gro
Stanna upp och fortsätta fylla på
med jord och näring
kring mina fötter

Jag hoppas
att 2014 blir ett år av
inspiration
nöjdhet
och en fortsatt tro på att
det jag vill
det jag drömmer om
finns.

Och att jag är trollkarlen
med kraften
att ta fram den.