Har just kommit hem från matchen som vi för övrigt vann!!¨
Jodu, och inte nog med det så gjorde jag mål, med VÄNSTER!
Allt kan hända må jag säga.

Sen har jag kommit på en sak; jag blir alltid röd i ansiktet. När
jag springer, när jag är glad, när jag skrattar, när jag blir generad,
när jag är arg, när jag är irriterad, när jag är osäker, när jag glömmer
saker. Med andra ord hela tiden!
Varför, varför?

Jag är trött så jag ska leta mig till sängen.

Tack och bock.

Här har små barnafötter sprungit,
gjort värdefulla lekar i mjuka rörelser
med tindrande ögon
och byggt egna vackra världar med
sina vackra händer.
Här har barnaskratt studsat mellan väggarna
och på något sätt fastnat i tapeten, för
vi hör dom än.

Och där,
på väggarna
kan man skymta kritornas klara färger
bilda mästerverk.
Raka,
krokiga,
vågiga streck berättar om en verklighetsuppfattning
jag inte längre kan förstå.

Det här är mitt museum.
Det här är mitt barndomshem.

Jag kom inte ihåg
att jag någonsin varit 98 centimeter
men jag minns tydligt
hur jag alltid undrade varför min bror
var mycket större än mig
trots att jag åt minst lika mycket
och sprang minst lika fort.
Jag ville bli stor,
vuxen,
äldre men nu
längtar jag tillbaka
till mina 98 centimeter barnaglädje.

Jag hade ett rum med rosa blommor
och jag brukade räkna dem tills jag somnade.
Inga drömmar tog slut i detta rum,
evigheten bodde alldeles intill min säng
och jag fyllde den med allt,
allt.

Och det behöver inte vara sorgligt
men faktum är
att allt detta är slut nu,
barndomen,
uppväxten,
och allt det som vi så länge kallat
livet.

Nu ska
allt det där
läggas till ro inom oss och
98 centimeter barnaglädje förvandlas
till 171 centimeter ansvar.

Han var pojken med fingrar av
magi
som skapade mirakel i ditt hår
när han drog handen genom det.
Med varje beröring bildade han obestridliga stormar
och
det kallas
passion
sa du,
men vi visste att passion aldrig kunde ge
sådana vilddjursögon.
Du var besatt.

Han var pojken med porslinshud
med lena kyssvänliga kinder
men
du letade alltid efter födelsemärken
bara för att försäkra dig om att han var
mänsklig.

Han var pojken
med formuleringar kring skulderbladen
och du kysste dem godnatt,
han undrade nog
vad du älskade mest,
honom eller orden.

Han var pojken med de blåa ögonen
under den tunga luggen
och vi undrade om han någonsin
såg
världen
såsom den faktiskt var eller om hans fantasi
var lika underbar som vi upplevde den.

Han var pojken som alltid var vacker
men aldrig någon skönhet.
För han hade skrivit
ful
med spritpenna på själen som liten
och han lärde sig vilka pennor som
gör orden eviga.

Han var pojken
med dina armar slingrade runt honom
och vi undrade om du
visste
att du satte handklovar på honom
när du viskade
att du älskade honom.

Okej, det var tusen år sedan jag uppdaterade men det har varit svårt att
hitta en ledig tid att göra det på. Jag är en busy women.

I alla fall var Kalmar helt fantastiskt! Det bästa någonsin kanske. Vi hade
jättekul och trots att det inte blev någon vinst så lärde vi oss extremt mycket.
Och inte minst så träffade vi en massa trevliga/konstiga/roliga människor.
Till exempel Askew backbite, ett heavy metalband från Norrbotten som vi lärde känna.
Ett gäng söta små pojkar må jag säga. Man kunde inte tro att de senare
skulle stå på scen och growla och sedan få hela publiken på fötter.

Men vi fick ju stå på scenen också. Och det var ett så häftigt ögonblick att
det kändes som att det gick över på bara några sekunder. Jag ska erkänna
att jag inte var så nöjd med min insats på scenen men men sånt är livet.
När vi sen spelade på stan gick det betydligt bättre.

Jag försöker fortfarande smälta alla intryck vi gjorde där borta men som sagt,
jag är en busy women och nu i helgen har vi varit och spelat in i en studio.
Det gick nog inte riktigt lika bra som väntat då vi ibland inte kom så bra överens
med studiokillen men det var en erfarenhet det också.

Och nu då? Några nya äventyr? Nej nu blir det att koncentrera sig på skolan och
försöka överleva till sommarlovet.
Här kommer lite efterfrågade bilder, enjoy :)