Om du kunde;
vilka dagar skulle du räkna bort
och vilka dagar skulle du räkna två gånger?

Och skulle det gå jämnt ut, där ingen tid gick förlorad?
Eller skulle tiden slå gränser och få den att stå still, där den annars rusade fram?
Eller, värst av allt, skulle du aldrig kunna fylla tiden med annat än dagar, månader och år?
Och skulle du se tiden gå allt annat än förlorad - för den var aldrig vunnen, för den var aldrig din?

Så, om du kunde;
vilka dagar skulle du räkna bort
och vilka dagar skulle du räkna två gånger?

Och hur många gånger räknar du idag?

Det snöade idag. Jag som just hade börjat njuta av hösten och dess klara färger, och så har vintern redan tänkt knacka på. Den får vänta.

Tack för alla gratulationer! Det värmer oehört mycket:) och ni är faktiskt en del i den här framgången; som ni har stöttat och trott på mig. Så massa kramar och kärlek till er.

Blev hipp som happ ensam hemma efter att ha haft fullt hus. Jag har, tro det eller ej, haft finbesök ända från UME. Jennie och Hannah har åkt långaväga bussresa för att hälsa på. Väldigt trevligt :) fast jag tror att vi alla har ont i magen så mycket mat och godis vi vräkt i oss.

Det är konstigt hur dagarna bara flyger fram, även de dagar man inte gör någonting. Tiden är underlig, minst sagt. Jag vet inte riktigt om jag hinner med. De gånger jag faktiskt stannar upp och reflekterar över allt så kan jag inte ta in det. Det blir mest ett virrvarr av tankar. Men jag antar att det är så livet ser ut när man inte har någon fast vardag, eller när man försöker forma en.

Och där slog tröttheten till (eller kanske en dal i kvällens sockerkick?).
Ta hand om er.

Ja, plötsligt händer det. Jag har vunnit en poesiweekend i Göteborg och mina dikter kommer att publiceras i Ung Poesi -09 antologin! Vinnarna skulle offentliggöras den 20 september men när jag inte hade hört någon om det igår trodde jag att jag inte kommit med. Men så kollade jag på hemsidan idag och där står mitt namn! Så himla coolt!!!

http://poesifestival.se/ungpoesi_tavling.php

Jag vill bara påminna er alla om att jag är så oerhört tacksam över att ni finns.

Idag fyller mitt kusinbarn Freja ett år! Grattis :)

Orden fann mig tillslut.



Finns evig kärlek? Har ni tron på att den existerar? Det har jag.
(och passa er nu, för här kommer klyschorna att hagla och alla sagofasader att resa sig stora.
Men jag behöver få tro på sagor. Jag vill tro på sagor.)

Vart var jag? Just det, evig kärlek.

Det sägs att den ska vara så sällsynt, så exceptionell att om vi någonsin fick syn på den skulle vi skynda oss att plocka den, bevara den i en glasburk istället för i hjärtat. Allt varar längre i glasburkar men långt ifrån lika levande och eldsvådande. Men när jag tänker efter och ser mig omkring så finns den överallt. För kanske är det så att varje kärlek är evig, att kärlek är evigt. I det ögonblick den upplevs, älskas och förbrukas, och i de ögonblick man minns den, när den återupplevs längs minneslunden bland trygghetsträd och ömhetsstigar. För vad är mer evigt än just ögonblick av fullkomlig lycka och hjärtligt stordåd, och arkiven av dessa ögonblick?

 

Och den där äkta och eviga kärleken kan vara för en pojke, en flicka, en plats eller en vän. Till och med för ett arbete eller för ett fritidsintresse. Och det behöver inte vara i alla våra dar, för resten av våra liv, tills döden skiljer oss åt. Det räcker med ett nu som just då var större än alla andra kommande dagar, och det räcker med sekunder av fullständig hänförelse för att bevara känslan. För evigt.

 

Jag behöver tro på sagor. Jag vill tro på sagor. Jag tror på evig kärlek, att kärlek är evigt.

Igår åkte jag in till stan för att ta en fika med Jennie, Miranda och Madeleine och det slutade med en utekväll på droskan. Vi fikade, for till Jennie och lagade god mat, dressed up och begav oss ut. Men vi fastnade i kö i en timme och fyrtio minuter, och jag svär vi var något förbannade efter att ha varit de enda som inte trängde sig och gick före i kön. Vi kom in till slut i alla fall och det var trevligt. Även om jag fann mig själv en aning disträ och frånvarande, så blev det många skratt under kvällens gång. Och den slutade i Yttersjö hos Miranda. Nu vet jag var du bor fröken Wink!

Det har varit en rätt bra dag idag, trots allt, trots tröttheten. Vi tog upp potatis hos mormor och det kan tyckas både tråkigt och väldigt lantigt, men det är tradition och lite nostalgi över det hela. Dock var jag mest barnkvakt till Tilde men det var roligt. Hon är så söt! Hon frågade mig idag när vi gick längs bäcken och stod på bron och tittade på vattnet som porlade; Varför har man stenar?
Ja, vad svarar man på det?

Mamma och pappa åkte till stugan i eftermiddag för att mysa en sista kväll innan vi gör vinter där. Och Henrik är ute med kompisar så jag har spenderat kvällen för mig själv. Jag tog en promenad i det underbara höstvädret och log medans jag gick i alla lövhögar jag kunde se - det låter så mysigt när man gör det! Gick för att besöka morfar och gav en uppdatering på allt som händer. Fast något säger mig att han redan visste.

Nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Kanske se en film? Eller kanske skriva lite? Det var längesen jag gjorde det. Bloggen räknas inte riktigt. Jag vet inte om det har att göra med att det är så mycket prestation över det. Man är van vid att det ska ha en deadline, ett syfte och någon som läser det, så det är svårt att bara skriva för att det är kul. Men det kanske går över det där med. Eller rättare sagt; jag får se till att ta mig förbi det. Och kanske är jag inte tillräckligt närvarande för att skriva heller, så jag tror jag väntar ut mig själv och orden en liten stund till.

Hoppas ni har en mysig höstkväll allihopa!



PS. Idag var jag riktigt stolt över min lillebror. Han växer upp han med och han har definitivt hjärta och huvud på rätt plats. DS

Från och med nu har Hanna officiellt startat sin comeback i den sportsliga världen. Jag sprang idag och det kändes som att jag hade kunnat springa i all evighet. Och jag tycker inte ens om att springa!! Fan va nice!




HOT HOT HEAT - MIDDLE OF NOWHERE

Tillbaka från stugan. Åh, jag skulle kunna stanna där hur länge som helst. Och visst, det är inte samma sak som att vara där på sommaren men hösten där är mysig. Tänk att sitta där på kvällen, tända ljus, en kopp te och en god bok. Och den där underbara tystnaden. Ja nog är jag lite frälst.

Ikväll får vi se vad som händer. Ska nog träffa Tina en stund. Annars blir det att ta det lugnt, har lite huvudvärk av förkylningen så det blir inga stora ansträngningar.

Take care.

Flummigt flummigt flummigt.

Idag är det mer eller mindre en ledig dag. Eller ja, alla dagar är väl det men idag är det inget bestämt som jag måste göra. Men jag ska snart bege mig till frissan för att sedan sitta på körskolan och plugga teori. Sen måste jag ta mig ut på en promenad för vädret är underbart.

Ikväll åker jag och Alexandra till stugan för att ja, bara ta det lugnt och komma bort lite. Det kommer bli mysigt. Får vi se om det blivit någon höst även där.

Vi ses!

Det är något speciellt med att gå hem en sen höstkväll. Det är mörk men inte riktigt becksvart, och det är kallt men inte sådär isande påträngande utan mer kallt som i luft. Och det är som ett diffust minne, där bara rester av det består. En doft, en plats, en känsla. Bara något enstaka intryck som bevarats och som återkommer de där svala höstkvällarna. Jag försöker komma ihåg dess rötter men ju mer jag letar desto oskarpare och mer distanserat blir det. Och när jag når ytterdörren är det borta.

Det får mig att undra; hur många minnen är för evigt kapslade inom oss, och hur många har vi tappat på vägen? Kanske finns de alla kvar där, om endast som skärvor, bräckliga bitar av ett avlägset nu. Och kanske räcker det.

Men jag kan inte låta bli att fastna vid mitt återkommande höstminne. Fängslas av känslan som är så påtaglig och ändå så fragmentisk, så fjärran. Kommer jag någon gång att minnas?

"'Cause change is okay. What's the point in staying the same?"
Jag kan svara på den frågan men jag väljer att inte göra det. Ibland måste man göra det lätt för sig.

Igår fikade jag med Madeleine och Miranda, och man inser hur mycket man vill hinna säga på en gång som man annars varit van att sprida ut på fem dagar i veckan. Så vi babblade alla på, talade om vårt eget och frågade om varandras. För vi har skilda liv nu. Eller snarare skild vardag. Och det är lite underligt men samtidigt väldigt naturligt att berätta om livet över en fika.

Jag har levt i min egen bubbla idag, fyllt den med inspiration och observationer, glädjerus och skrivna ord. Jag kom till stan imorse för att ta några körlektioner men började med att fördriva tid. Hittade äntligen min Ponton-tidning, slog mig ned med en kopp varm choklad och läste. Efter körlektionen fann jag mig själv en än gång på ett café, med tidningen i hand och tankarna vandrandes i fridfullheten. Sedan vandrade jag med dem, bredvid dem, förbi dem, och ringde på Anita Salomonsson dörr för att prata om författarskap och öden. Vi satt där, med varsin bok, varandras böcker, på varsin sida om köksbordet och på olika sidor av livet. Men ändå verkade vi så lika, just då.

(Jag talar inte om glömska. Jag skriver inte om utbytt lycka och fyllda hjärtehål. Jag talar, jag skriver om nya vägar, anpassning och försoning, fortsättning. Och minns bitterljuvt men allra allra allra mest ljuvt, och ser framåt med höjd blick. )

Nu är det dags för Hanna att säga godnatt för ögonen är trötta och huvudet fullt med bomull.
Dröm sött.

Idag har jag kört min första körlektion i stadstrafik. Och vet ni, det gick faktiskt bra! Det är så roligt för hela den här intensivutbildningen har jag som tänkt att det inte ska gå bra (dåligt tankesätt jag vet) men det har liksom bara flytigt på. Så jag fortsätter chocka mig själv haha.

När jag satt på bussen på väg in till stan så lyssnade jag på musik, kände takten i fötterna och så fick jag en impulsiv tanke att jag skulle ställa mig upp och dansa. Ändå roligt det hade varit att se minen på alla andra resenärer. Om jag någon gång ska göra en musikvideo så ska det vara så, att någon lyssnar på min låt och ställer sig upp i bussen och dansar. Det hade varit nice.

Lyssna på Explosions in the Sky. Otroligt skön musik.

Det här är min anslagstavla.



Ja den har fått sig en liten makeover och ska snart sätta upp på väggen mittemot min säng. Man brukar vanligtvis inte fylla en anslagstavla till sin bredd redan innan man sätter upp den, men jag har slutat hålla mig till vanligtvis.

Den är hur som helst fylld med gratulationskort och alla hjärtansdagkort, insidan på en hemmagjord discoskiva, ord från nära och kära, fotografier, en dikt, ordspråk, stipendium. Och varje morgon jag vaknar, och varje kväll jag går och lägger mig, kommer jag se den där tavlan och både börja och avsluta dagen med ett leende. Och de där dagarna när allt känns skit så kan jag titta på den där och tänka; jag har klarat mig ganska bra. Jag har gjort väldigt mycket bra saker. Trots alla misstag och tabbar så har jag gjort bra ifrån mig. För när man lär sig av sina misstag då kan man istället koncentrera sig på allt bra man faktiskt gjort. På alla människor som finns runt omkring en och vad man ger till varandra.

Och ibland behöver man andras ord för att på bästa sätt definiera sig själv. Den bästa versionen av sig själv. Och kanske är det den bästa vägledningen när man går på dessa krokiga vägar.

Det här blev inget högkvalitativt inlägg med snygga ord och sånt. Men ibland behöver man säga saker bara rakt upp och ned, utan att snirkla till det.
Jag gillar min anslagstavla.