Jag har läst första sidan på ett flertal böcker men inte kommit längre än så. Jag letar efter just precis den där boken som jag ska läsa just nu, som återspeglar allt som är just precis nu. Jag står där och studerar bokhyllorna och inser vilken bok jag letar efter. Min bok. En bok om mitt liv. Om min sorg, min saknad, min kärlek, mina vänskaper. Om mina vägskäl. Kanske vill jag allra helst återgå till den bok jag läste när första sommarmånaden tog sin början, när livet var skrivet i andra ord och beskrev andra smaker, dofter och upplevelser. Men den har jag redan läst. Jag har upplevt sista sidan, tagit in varje ord och hur mycket jag än ville att den aldrig aldrig aldrig skulle ta slut, så gjorde den det. Bara sådär, bara efter ett ord som nog måste ha varit vackrare än alla andra, för det var ett sånt där ord man aldrig släpper taget om. Man aldrig vill släppa taget om. Men bara sådär, tog "Kärlekens historia" slut och jag ville fråga författare, jag ville fråga Nicole Krauss om man får sluta böcker sådär, med sådana ord. Om man får avsluta utan att veta vad som hände sen. Får man det?

Men jag har tagit upp en ny bok nu, och den är inte min, men orden känns tillräckligt nära för att jag ska fortsätta. Läsa första sidan, första kapitlet, andra kapitlet. Och kanske behöver det inte vara svårare än att läsa vidare, trots att det är svårt. Och när jag har läst den här boken, när jag har nått sista sidan och tagit in sista ordet, då kanske jag inte behöver sakna första boken lika intensivt. Kanske behöver jag bara sakna den lite grann, minnas på distans, älska den på distans. Kanske behöver jag bara sakna den lite grann. 

Jag har torkat fridlysta tårar från en välkänd kind,
begått sinnesbrott och skapat storm
på stilla vatten.

Jag har lärt mig tala kryptiskt,
för att behålla hemligheter,
skapa förvirring
och skona hjärtan.
Men inte till det goda, inte för det onda.
För mig.

Jag har velat följa impulser
hejdlöst
och ignorera konsekvenserna,
leva hela linan ut
och se allt rinna ur händerna för att vinna
sekunder av spontanitet.
Och ärlighet.

Jag har blivit stämplad i pannan
med en kyss,
vägrat fly undan känslan men gjort det ändå.
Något måste jag kunna fly.

Jag har sett någon vakna,
uppenbara verkligheten i andra ljus och
blinka med grus i ögonen.
Men ändå undgått att se mig.

Jag har glömt sångfåglarna i bröstkorgen,
tappat andan
och gapat stumma sånger,
nynnat vaggvisor i ren förtvivlan.

Jag har spunnit vidare och vävt mig en zahir,
tyglat fyra hästar på vattnet
men valt att ro iland.

Jag har funnit ilska på smala grusvägar,
planterat tistlar längs vägkanten
och ljugit för mig själv
om och om igen.

Jag har övat mig i styrka,
satt livskvalitén på prov,
haft alla rätt och fått underkänt.

Jag har ifrågasatt beröring,
baklänges,
men bara viskat mina tvivel.
För jag är precis som du,
med ovissheten i bakfickan och sanningen
på ögats yttersta hinna.
En dåre.

Och jag har skapat rebusar
för mig själv
och alla andra,
sett på hur ingen lyckas lösa hela gåtan
men ändå fortsatt försöka.

Jag har hört regnet dåna på takåsarna,
sett himlen öppna alla ventiler
och skådat ljuset på andra sidan.
Jag har ingenting att säga, ingenting att ge tillbaka
och ändå,
ändå,
har jag skrivit 71 rader med 286 ord och 1663 tecken.

Men nej,
jag har ingenting att säga.

Okej mirre, jag fixar en liten uppdatering. Vet för övrigt inte om jag har möjlighet att komma och fira din födelsedag nästa lördag :( men jag ska kolla upp det och klura på en bra lösning!!!

Min telefon börjar krångla! Åh, jag har inte råd med sånt här. Den har raderat alla meddelanden i inkorg såväl som utkorg (vilket i och för sig var bra eftersom de var alldeles för många där men ändå!) och ibland går inte knapplåset att få bort. Så just nu "sover" den för att eventuellt vakna fullt normal. Hoppas jag. Gosh.

Sen så kommer en viss flicka snart tillbaka från Öland och ja, nej, jag ska inte säga mer men. HIHIHIHIHI. Jag har saknat henne i alla fall. Och som sagt, jag saknar er allihop! Hela tiden. Vi måste ses, så är det bara.

Jag har faktiskt börjar vänja mig vid att inte göra någonting. Jag tyckte det var skitjobbigt från början, bara konstigt och ångestfyllt men nu tror jag att jag börjar slappna av mer ordentligt. Och det känns skönt. Jag börjar känna igen den avslappnade och harmoniska hanna. Det blir därför passande att den kommande veckan ska jag och Olof bo i hans mammas lägenhet då de åker utomlands, för att få lite tid för oss själva och ja, SLAPPA! Åh, det kommer bli grymt nice. Jag åker dit ikväll och då ska vi på partaj. Och sen på söndag ska jag städa. Känns lite drygt men jag får träffa jennie så det känns väldigt värt det :) har saknat den där lilla sötbollen.

För övrigt, får inte glömma, min lillebror som inte längre är så liten, fyllde hela 16 år igår! Varför måste alla bli så stora, jag känner mig gammal. Men i alla fall, grattis till lillebror, spelar ingen roll hur lång eller hur gammal du blir, jag kommer alltid vara större än dig. HA! Ägd. haha

Aja, nu har jag flummat tillräckligt länge. Får väl se hur mycket uppdatering det blir under veckan men jag ska göra mitt bästa. Ha det gött

Jaa, egentligen finns det inte så mycket att uppdatera. Eller så är det alldeles för mycket. Bloggen kommer nog att bli ganska intetsägande och en aning opersonlig ett tag. Inte bara för att jag ligger ute och steker varenda dag (vilket jag i princip gör men, not the point) utan för att.. jag har bättre saker för mig. Haha nämen jag har nog bara inte så mycket att berätta om. Men jag lovar att jag inte ska försvinna helt utan jag återkommer när det händer något eller när kommentarerna om uppdatering blivit en aning för många.

Ta hand om er och varandra. Och hör av er :)

BYE