Fragment av ett 2015
Jag brukar alltid försöka sammanfatta året som gått
men 2015 har varit svårt att beskriva.
Och 2016 har inte riktigt börjat för mig,
inte än.
Kanske just för att 2015 inte fått ett
bokslut,
en avtackning,
en summeringen av det som varit.
Jag tror att jag behöver det
för att kunna titta
framåt.
_____________________________________
2015 var ett maraton.
Där jag sprang mellan böcker, berättelser, texter,
ögonblick,
resor
och
vardagsbestyr.
Jag sprang.
Jag har sprungit så att benen domnat bort,
så att hjärtat fått lov att pausa
och att ögonblick
viktiga sådana
nästan
passerat mig obemärkt förbi.
2015 var året då jag sprang ifrån mig själv.
2015 var också året
då mörka krafter tog över,
tog sig in,
tog till våld,
satte världen i skräck.
Och det var året då vi stängde dörrar,
fönster,
gränser
för de som behövde det som mest.
De som inte hade någonstans att ta vägen
lämnade vi ute i kylan.
De som stått
öga mot öga
med våld och skräck.
2015 var ett år av mörker
som vi kommer att titta tillbaka på längre fram i historien
och vi kommer att skämmas
jag
kommer att
skämmas
över alla de som vi inte tog emot med öppna armar,
att vi inte ens ämnade öppna vår famn.
2015 var ett år fyllt av mörker
____________________________________________
Kanske känns det därför extra viktigt
att minnas året,
alla dess uppcohnedgångar,
bergochdalbanor,
och faktiskt minnas det som ändå
var fyllt av ljus.
Och att det är ljuset
vi tar med oss in i nästa år,
För jag minns firandet av min 25-årsdag
i sällskap av nära och kära,
som delade min dag på mitt vis,
där jag fick tända ljus tillsammans med dem
som betyder allra mest.
Jag minns
att jag skrev en B-uppsats,
läste böcker tills jag såg ord när jag blundade,
att vi åkte till Mariestad och till svärmors slott,
att vi satt i lusthuset fyllt med tända ljus och skrattsalvor.
Jag minns att vi åkte till Grekland,
att jag och han fick göra en resa tillsammans
och trycka livet på paus,
läsa böcker vid poolen,
äta god mat till ljudet av syrsor och
promenera i sanden i månskenet medan vågorna rullande in.
Jag minns
sommaren mellan hemmen,
nytt jobb och nya människor,
och en värme som aldrig riktigt kom.
Vänskapsband, kusinkramar och
det att vara en familj.
Att ha flera
till och med.
Jag minns hösten
och studenttidningen
och nya bekantskaper
och nytt sammanhang
och C-uppsats
och
en höst som
rusade förbi mig.
Jag minns att ingenting blev som jag hade tänkt mig.
Och jag minns
att han dog innan jag han skriva klart hans historia,
innan han själv fick läsa den.
Innan han fick se
allt han åstakommit
på pränt.
Det är mycket jag minns
men det är alldeles för mycket
som är täckt med ett slags
töcken
gör det suddigt i kanterna
otydligt
som gör att varje mentalt fotografi
tappar fokus
lite
lite
grann.
_________________________________________
För mitt 2016 önskar jag mig
lugn
eftertänksamhet
och ögonblicksnärvaro.
Jag vill vara här.
Jag vill vara här.
I det snart försvinnande nuet.
Och jag vill hinna ikapp
mig själv.
Eller kanske snarare,
bromsa
och landa
i det jag som flåsar
utmattad
i en dikesgren.
För mitt 2016 önskar jag mig
orden tillbaka.
De som är mina.
De som vill snirkla sig över sidorna på en anteckningsbok,
de som fyller bloggrummet,
worddokumenten
och som hamras in på skrivmaskinen.
2016 önskar jag mig tid
att göra
känna
allt det där
som inte fått ta plats 2015.
Jag önskar mig
tid.
Och ljus.
Framförallt önskar jag mig ljus,
att bota bort mörkret med,
som ger oss styrka
värme
och något att samlas vid.
Ett ljus
för alla att
samlas vid.
Kommentarer
Trackback
