Välkommen in i röran
Det var meningen att jag skulle renovera här,
byta header och bakgrund och ja, ni vet
som när ens rum/lägenhet/plats börjar skava mot nuet
när en liksom känner att det är dags att göra någonting åt
den där
känslan
som har fastnat i tapeten
som speglar sig i fotografierna
Och det behöver inte vara sådant som gör ont
det kan lika gärna vara det finaste finaste som finns
men ibland är det bara inte det som
är
mest
av
det
som
är
nu
om ni förstår?
Ibland räcker det att byta plats
på fotografierna
på sängen
på skrivbordet
på blicken
och känslan är en annan.
Tapeterna får en ny nyans.
Så jag stängde av, skärmade av,
för att påbörja renoveringen.
Och så blev det stående, såhär.
Och så blev det stående, såhär.
Och jag började sakna orden.
Dem där som bara får komma nästan innan de formulerats
Det här är liksom min fristad
och vad händer när en fristad stängs?
Jo
en känner sig fångad
fastsurrad i ord och tankar som aldrig får någon plats
som inte är värda att nämna högt
som inte riktigt finns förrän fingrarna möter tangenterna
och även då frågar jag mig själv
finns det här eller är det bara ord som vill trassla sig ut?
Hursomhelst.
Jag saknade det här. Att bara skriva.
Inte riktigt bry mig om vad som kommer ut.
Och känna befrielsen i att stanna upp och sätta mig ner
i min fristad
och känna frid
en liten stund
Och den frid som råder nu är julfrid.
Den som är inbäddad i ett snötäcke och dalande snöflingor
utanför barndomsfönstret
Den som innebär att sitta med familjen vid middagsbordet,
busa med sina bröder, bli tio år igen och kittlas, kivas.
Ha en lillkusin sovande bredvid, som petar på en 7.20 och säger:
Jag vill inte sova mer nu.
Och då gör vi inte det, utan vi stiger upp
sätter oss i soffan, dricker varm choklad och äter mjuk-kaka
med ost på
och ser på julkalendern.
Den som innebär att promenera runt,
träffa vänner så småningom
och att fundera igen
på allt, för
det kommer ett nytt år snart
och det här har gått så fort och långsamt
på samma gång
att jag inte har en aning om hur jag ska sammanfatta det.
Jag återkommer
kanske
med det senare.
Tills dess. God Jul.
Och ursäkta röran, jag bygger som sagt om.
nytt kräver nytt
Det har varit tyst här ett tag
och det kommer bli tystare
men inte för att det egentligen är
tyst
utan för att det ropas, sjunger, skriker, vrålar,
skrattar, hostar, hickar, snarkar
överallt häromkring och härifrån
Så det kommer stängas ner här
för en stund
för att det ska renoveras
såsom jag vanligtvis renoverar
när verkligheten renoverar om
i livet
och vardagen
och tanken
och drömmen
och i det rummet där allt det ryms
det rummet som är detta
På återseende, ni få men ack så fina läsare
.
Här står rädslorna tyst och skriker
medan sommaren når sin andra våg
och jag flyter med
jag bara flyter med
Det är inte meningen att vi ska tala högt om våra rädslor, och här står jag och skriker ut varenda en
Jag var ute och promenerade härom dan
för att fylla vaserna med blommor och mig
med ny luft
Och jag gick där
med musik i lurarna
och fågelkvitter runtom
med steg som känns lätt om vartannat
tungt om vartannat
och jag undrade
varför
väljer jag att ha stora tunga kängor på fötterna
när jag kan springa barfota i gräset?
Jag är rädd för döden
har alltid varit
och någon sa någon gång, eller skrev, jag minns inte, att:
Att vara rädd för döden är att vara rädd för livet.
Då slog jag bort orden
tyckte till och med att det var fånigt, för
jag är ju rädd för döden
men jag är inte rädd för livet
Men,
jag är rädd för att hamna i konflikt
för att göra fel, vara fel, välja fel
Jag är rädd för att förlora
jag är rädd för att vinna, för då,
då har jag något att förlora
Jag är rädd för att inte vara bra nog,
att inte vara tillräcklig
och jag är rädd att känslan av otillräcklighet
en dag ska äta upp mig,
inifrån och ut.
Jag är rädd för att dö,
att det ska göra ont
jag är rädd att andra ska dö,
för det gör så ont
Och den allra största rädslan
är att jag ska vakna upp en morgon
och undra vart livet tog vägen
vart drömmarna försvann
Jag är rädd att min tvekan, min rädsla,
gör att jag aldrig riktigt kommer leva
fullt ut.
Att jag kommer stå där,
på tröskeln av mina drömmar
och aldrig våga gå in.
Förrän det är försent.
Och när jag tänker efter,
egentligen,
vad finns det då att vara rädd för?
Om det värsta är att dö
eller att dö utan att ha levt
ja, då gäller det att ta vara på dagarna
på drömmarna
på människorna
på allt jag blivit berikad med att få.
Och jag vill ta vara på att jag är jag.
Som ingen annan. Och som ingen annan är som jag.
Jag tror inte att vi kan bli kvitt alla rädslor
men vi kan välja att möta dem
och det väljer jag att försöka göra.
Från och med
nu.
Tystnadsförklaring
Det har börjat gro en tystnad här
som jag inte riktigt vet vad den beror på
Kanske har det att göra med att min energi
de senaste dagarna
rymts i en 250ml syltburk och jag
har inte vetat hur jag ska hushålla med den
Speciellt inte i förhållande till allt jag vill göra
Kanske har det att göra med att orden
fått vila en längre tid
och att det nu fått fylla andra vita ytor
Kanske har det att göra med förändringen
den där som varit så efterlängtad men som
liksom
smyger sig på som något oroligt
istället för föreställningen om det vilsamma
Det kanske främst handlar om att
huvudet är fullt av funderingar, tankar, känslor
som inte är sorterade
som flyger runt, stör varandra, river upp och
lägger samtidigt pusselbitar på plats
Kanske är det enklast att sammanfatta nuet
som ett mindre kaos
men med en oerhörd längtan efter att
springa barfota i gräset, skratta åt lättsamheten
och vila
vila
vila
vila
i allt det som faktiskt är.
Ett steg på vägen
Nu är det klart
klappat
färdigkokt liksom
och jag gungar sådär nöjt
och trött
till musiken i lurarna och till
triumfen över att ha lagt mitt öde i någon annans
händer
Sjukt är det
Så använd era händer till att hålla tummarna
håll tårna med för den delen
att det blir som jag vill
(trots universums försök att hålla mig undan men VET DU VAD,
universum,
JAG GÖR SOM JAG VILL)
Jag gör som jag vill
nu,
ett steg på vägen,
för att få göra det jag vill
.
Att sitta och kolla på jobb en skulle vilja ha
men i nuläget aldrig skulle kunna få
är lite som att skjuta självförtroendet i foten.
Typ.
Jag har suttit här och tittat på regnet
lyssnat på musik som sambon tröttnat på
för längesen.
Och jag med egentligen
men det finns någon hatkärlek i att lyssna
på den där låten en hört tusen gånger om
om och om igen.
En slags fiktiv trygghet.
Att hålla i
bitterljuva kvällar som dessa.
Vårrus
Våren har kommit
med knoppar, grönska
och längtansvärk, lyckovärk, i bröstkorgen
Och våren kom hit
med min mamma och min pappa
och det var så vansinnigt fint att ha dem här
att få visa dem delar av min vardag
att få visa
vad jag ser från vårt köksbord
Och idag har jag suttit i solen
låtit den värma mig
Det är underligt
varje år hinner en glömma
hur det
känns
och varje år blir en
lika lycklig
Den eviga dimman, och morgondagens färd
Jag har skrivit om dimma i flera månader nu.
Jag undrar om det betyder att jag är påväg ur den
att jag ser dess gräns
för att jag har passerat den
eller om det betyder
att jag bara går runt i den.
*
Imorgon åker vi till staden vi lämnade
för snart ett år sedan
Staden med tunnelbanespår och spärrar
plattan och kungsträdgårdens vårblom
Staden som var vägsurr utanför fönstret
trapporna som aldrig tog slut
och ett rött kök
med en röd radio
stående i fönstret
Staden som var promenader runt lillsjön
lyckopromenader, skrikpromenader, jobbvänspromenader
finastevännerpromenader
Staden där grönskan orkade sig upp ur betongen
Det var staden som sved och högg och fick oss att flyga
på samma gång
Vi ses snart,
fjolårsminnen
Det där med att resa mellan sina hem, och se att varje hem är som ett kugghjul
Att känna rötterna till sin lycka.
Den som ibland
ligger gömd under fjolårslöven.
Inse att det inte är lyckan
som förmultnat
utan det som fått ligga kvar
och täcka den.
Att känna rötterna till sin lycka.
Känna hur dem gror sig djupare
djupare ner i jorden.
Blommar ut
snart.
hej, det var längesedan sist
Tiden har gått
rusat och stått still på sina håll
jag antar att jag gjort det samma
både i takt
och otakt
Vi har flyttat in i det där vita huset med den röda dörren
med den oslagbara frukostutsikten
och träden som vajar
stillsamt
och tyst
Vi somnar till synen av stjärnhimlen
och vaknar av ljuset
som ännu inte har några persienner att tränga sig förbi
Jag har en plats
mellan fönstrena
som är enbart min
en oas av ord i alla former
färger och fotografier i lådorna
och en liten låda för brev jag fått,
en för brev jag kommer vilja skriva
Jag har fyllt tjugotre
utan att känna mig vidare äldre
eller vidare klokare
lika vilsen, lycklig och drömmande
som de senaste tjugotvå åren
Vi har fyllt det här huset med
vänskapsskratt och hoppfullheter
suttit vid runda bordet, blickat ut
blickat inåt
blickat runtomkring
lyssnat på deras röster som omslutit oss
Vi har fyllt det här huset
med tårtor och släktsorl (den där släkten jag lånar, då och då)
kakor på hög
och musik på högsta volym
Tid har gått
passerat flytt kasserats
och nu har mörkret fallit
på vår veranda lyser ännu en solcell
blommar ännu påskliljorna
fastän jag inte kan se knopparna slå ut
Fredag den femtonde februari tvåtusentretton
Jag har sökt minnen
i det där rummet med högt i tak
och de fotöljliknande stolarna med grönt tyg
(grönt har en lugnande effekt, visst var det så?)
Jag har tatt tag i mitt trassel
försökt bena ut, hitta tråden
och följa den bakom så långt det räcker
Det är många trådar
och därmed många knutar
men jag närmar mig
knyter upp mer och mer
blåser på för att kunna blåsa av
Det är ofta det snurrar våldsamt
när jag går därifrån
idag satte jag mig i en frisörstol
lyssnade på idioti medan mitt hår
föll längs mina fötter
jag klippte av henne
någonstans efter tredje meningen
hade gärna velat blunda
men nöjde mig
med min mentala avstängning
Log, betalade, log, igen
hade velat göra precis tvärtom men
jag är snäll
jävligt snäll
Trampade stegen mot biblioteket
vinden högg efter mina bara fingrar
och stegen ville öka mer än de orkade
Uppförtrappan
och sedan vila längs hyllorna
och sedan bilda hög
tio böcker fyllda med ord och inspiration
kanske hittar jag mina egna där
tillslut
kanske hjälper dessa tio mig på vägen
fram
Äntligen hemma
bilens ljud som dör ut
dörren som stängs
öppnas
går in
Tröttheten slår till
när jag vet att jag har någonstans
att landa
Jag tar påsen med mina tio
sätter mig tillrätta i fotöljen
öppnar en av dem
Och sedan
måste jag rusa hit
Att vilja springa förbi sig själv
"Blir något någonsin färdigt
blir jag någonsin något färdigt"
Jag lyssnar på Riot
sjunger med för full hals
med fyllt hjärta och med varje nerv i kroppen
och diskvattnet som står och spolar
får skummet att rinna över
Det känns fint på något vis
Idag har jag suttit på golvet
skrivit och filat och läst
funderat
längtat
och hittade i ett av mina kollegieblock
raderna ovan
Jag känner igen frustrationen
den som kändes då och som känns
nu
och ibland
då och då
när det känns som att jag står och stampar
med det där jag bara vill ska skjutsas framåt
där jag bara vill komma fram
till målet
för att kunna bygga på med nya
Fast
jag antar
att det kanske är dags att jag också lär mig
lyckan i själva resan
och inte bara vilja rusa fram till resans slut
Och då kanske det är värt att vara vilsen
ett litet tag till
Ett lugnare jag, idag
Det har fallit snöflingor
sådär fridgivande sakta
och jag har lyssnat på musik
som fått tankarna att virvla
ett varv och sedan ut ur banan
***
Och jag har satt upp en ny regel i mitt liv:
Dagen ska börja och sluta med bra saker
inga katastrofbeskrivningar
inga fler SVT debatt
det sägs att man inte ska somna osams med sig själv
men det är lika dumt att somna osams
med världen
***
Och sedan kan vi väl komma överens om en annan sak
kan vi inte kämpa tillsammans
för varandra
med varandra
jag börjar tröttna på striderna om vem som har rätt
och vem som har fel
lite trött på att vi inte ser varandra som människor
utan som siffror
kan vi inte komma överens om det?
Tack för en god natts sömn SVT
Jag är så arg, så förbannat jävla upprörd
så att jag trots två sjukdagar
nu har adrenalin till att springa ett maraton
SVT debatt tittar jag aldrig på igen
inte heller uppdrag granskning
Jag tycker det är vidrigt
att prata över huvuden på barn
att inte ens lyssna
att bara se till exakthet
att se till siffror som är så oväsentliga
och som läggs så skrämmande mycket vikt på
Vad är meningen? Vad ger det här?
Vad blir konsekvenserna?
Och hur fan kan man säga att skillnaderna inte spelar roll?
Hur kan man säga när man pratar om barn
som inte kan äta sig mätta
som hamnar utanför samhället
redan innan de är gamla nog att få vara med i valet
om vilket samhälle de vill sträva efter
Hur i helvete kan man säga till ett barn
som går i sommarskor i minusgrader
att skillnader inte spelar roll?
Nattjakter och sådant som inte får vara dröm
Jag letar drömfångare i väggarna
knackar med örat mot betongen
och tror mig kunna höra dem viska där inne
susa fram och tillbaka genom rummets ramar
och jag springer, flyger över soffan, välter
nästan
tv:n
då jag hör dem nämna mitt namn
När det stillnar
passar jag på att sluta ögonen en stund
och jag vet inte om det är sömnen
som spelar mig ett spratt
men jag tycker mig vaggas
av ett rofyllt skrapande
ovanför mitt huvud
.
Första dagen är lyckan och kärlekens dag
den andra bär en underton av sorgen, saknaden främst
men jag har skrattat, även idag
och jag antar att det är så livet hanterar saknader
som egentligen inte går att hantera
som ännu idag, ett år senare, knappt går att förstå
livet tar liksom inte hänsyn till sin egen gång
utan fortsätter framåt
trots att det är ett ben mindre
Vi tände ett ljus för dig, vid dig
och jag stod där, framför dig
och jag kände att du var där
någonstans
på något vis
.
Och 2013 är redan vackert
Nu stänger jag dörren 2012
Och plötsligt har 2012 passerat
De sista timmarna spenderades i en lägenhet med högt i tak
och värme i väggarna
skratt längs bordskanten
och lugnet runt hörnet
Snön föll under gatlyktans sken
och disen skymde ljuset från fyrverkerierna
fast några nådde oss
och det räckte gott och väl
Vi siade framtid och log åt det som ser ut att vänta på oss
vi log
när det nya året ringde in
skålades in
ringade in oss i en ny tid
Plötsligt har 2012 passerat
och jag saknar det inte
2012 var ett år av sorgegropar
som skapat svarta hål i mig
hål jag aldrig bett om att få
vetskap jag aldrig bett om att få veta
2012 var ett år av orättvisa, saknad
av dödlighet
och likväl av liv
för så är det väl alltid
det finns alltid ljus
Och när jag stänger luckan för 2012
så är det ljuset jag vill försöka minnas
och mörkret jag kommer kämpa för att kunna glömma
Förra året skrev jag till 2012 och bad det ge mig allt det hade
att jag var redo för alla utmaningar året hade i sikte för mig
I år kommer jag be om något annat
i år ber jag 2013 komma med lugn, med ro
med liv mer än något annat
.
Ute faller snön
sådär magiskt sakta
och jag sitter i morgonrock
i det där gula huset
jag känner så väl
Det är tyst
bara husets egna ljud
som knäpper och surrar
Jag inser att jag inte riktigt är van vid
den här typen av tystnad
den här typen av ensamhet
men jag vet att det nog gör mig gott
att sitta stilla i den en stund
Det är snart jul
och jag inser att tiden har gått så fort
de senaste veckorna
kanske har någon hört min önskan
om att det här året snart får lov att vara över
min klagan
över hur långt och tungt det har varit
men
jag inser ju att alla år
tunga eller inte
har något fint i sig
2012 är inget undantag
Så jag blundar,
koncentrerar mig på ljusglimtarna
och bestämmer mig för att njuta de sista dagarna
av 2012
kanske till och med se till att skapa
några fler ljusglimtar
