Det känns som en bra vecka det här. Om inte annat en effektiv vecka. Lämnade in närvarorapporten för försäkringskassan och vikarierapporten på Renforsskolan igår. Check. Har fixat tid på gå- och löpkliniken och ska dit imorgon. Check. Tog säsongens första joggingrunda idag. Check. Har jobbat med folkhögskoleansökningarna ikväll, har börjat klistra ihop arbetsprover. Check. OCH har fixat e-legitimation och därmed ett personbevis som ska skickas med i ansökningen. Check. Och och och, har äntligen bokat biljetterna till KARLSKRONA. CHECK.

Så i det stora hela, bortsett från tid-, framtid- och ålderskris, flyter det på braaa just nu.

Pappa driver mig dock till vansinne. Han har just opererat foten och är sjukskriven i några veckor så han får bara göra stillasittande arbete och ha foten i högläge. Och min pappa kan inte sitta stilla. På jobbet vandrar han av och an i korridorerna i ren frustration och hemma kan han inte vara tyst. Han sjunger, pratar strunt, kaxar (Jag: MAMMA, säg åt pappa, han visar fingret!), drar OM MÖJLIGT, ännu sämre skämt och skrattar OM MÖJLIGT, ännu mer åt dem. Ja, det är min tillfälligt invalida pappa det. Och såhär ska det fortsätta i flera veckor (!?). Effektivt sätt att få mig att flytta hemifrån måste jag säga.

Haha, nu kommer jag snart få skäll för att pappa är med på bloggen igen. Men det är mitt sätt att säga; hämnden är ljuv :)


Jag avslutar med lite fina bilder från ett par fina partypinglor från helgens bravader:



Fröken-nyfriserad



Sommarflickan



Äter-dig-med-blicken-bruden



Body-babe

Känner stressen pressen vardagstristessen
tränga sig på
som ett irriterande barn i cirka femårsåldern
som just lärt sig fråga
VARFÖR DÅ?
och plötsligt är resten av ordförrådet som
raderat
bortsopat
igenklistrat under gommen
och allt jag hör är
VARFÖR DÅ?
NÄR DÅ?
HUR DÅ?
VARFÖR DÅ
HANNA
VARFÖR DÅ

och jag kan inte svara
vill
inte
svara

JAMEN TYST DÅ

jag skriker ut
försvinner
ut
promenerar under gatlyktornas kalla
vinteraktiga
sken
och tvingar mig själv att känna asfalten under fötterna
bara för att se något slags
hopp
bre ut sig i natten

och så var vi tillbaka igen
bland låtsatskärlek, låtsatsglädje
låtsatsvåren
låtsatsdepressionen

ingenting stämmer
ingenting går liksom ihop
i samma pussel
fastän alla har någon
annan
att gå ihop med
utom jag

och nej,
nu blev det sådär tråkigt
sådär tyck-synd-om-mig-nu-sång
klagosång
Melissa Horn sång
någonting som ska kallas vackert skört och
smärtsamt
men det finns inget sådant
ingenting som kan kallas vackert smärtsamt
det är inte vackert att köra kniven i någon annans bröstkorg
och vrida om
det är faktiskt inte det

och nej
nu har jag nog tappat
rytmen
lite
och självaste meningen med allt det här
förbannat meningslösa orderiet
som ändå dör ut i slutändan
som ändå liksom kvävs under min röst
min ton

för,
jag är ganska grå
jag är ganska blek
trots att jag lyckats samla några
fräknar på min näsa
trots att jag försöker bära färger som
bär
upp
mig
men jag är tung

och

uppslukad av allt annat

alla andra

här inne

och ändå

ändå

är det jag som står på scenen

som står i strålkastarljuset

som ska

borde

vara the center of attention

 

Men jag är ganska blek

jag är ganska grå

trist

färglös

uppslukad

av en text jag försöker läsa,

förmedla

men

som står sig bättre på papper

som står bättre

starkare

mer stabilt

än vad jag gör här

nu

 

och det där irriterande barnet i cirka femårsåldern

har just lärt sig fråga

VARFÖR DÅ

och jag har just glömt

för

jag är uppslukad av min egen självupptagenhet

och tanken slår mig aldrig att ni

kanske

skulle kunna tänka er

tänkt er

att vara här för att lyssna på det här

förbannat meningslösa orderiet

som kanske

i slutändan

inte är så meningslöst ändå

Poetry Slam, Umeå final imorgon och nerverna gör sig påminda. Lite fjärilar i magen, lite för mycket tävlingsinstikt, men allra mest längtan efter stämning och fantastiska ord svävande runt i rummet på Café Station. Är faktiskt lite förberedd  den här gången. OCH! Det kommer vara färskt material på scen av Hanna Hörnberg. Helt oprövat till och med!

Mycket spännande må jag säga. Håll alla tummar och tår för en trevlig kväll. Och en tumme för bra poäng :P

mmmmmmbye

Okej, måste rätta mitt påstående i det tidigare inlägget; rim är roligt, bra och sjukt coolt. OM man behärskar det. Det är det som är problemet, när Hanna rimmar då är det tragiskt för lets face it, Hanna är värdelös på att rimma. Jag får helt enkelt träna på det om jag ska nå titeln som äkta poet ;)

Det känns som att tiden bara rusar förbi och att jag kommer snubblandes efter. Jag hinner inte riktigt allt jag tycker att jag borde hinna, så om jag har varit lite off på slutet så är det därför. Jag är lite efter tiden.

Den här veckan jobbar jag på dagis och jag kan säga att det dyker upp några intressanta kommentarer här och där. Igår studerade en kille sin macka och säger sedan;
- Det här, det smakar som svartsjuka.
Med skrattet i halsen säger jag;
- Jaha, hur smakar det då?
- Det smakar som kaviar.

Så, då vet vi det i alla fall.

Frustrerad. Ruinerad. Säkerligen lobotomerad.

Ja. Hanna rimmar. Så illa har det blivit. Jag har tydligen inte så mycket att säga för den enda knappen på tangentbordet som används är deleteknappen. Såå. Håll till godo.

Jag har en otroligt bra och händelserik helg att berätta om (MELISSA HORN VAR HUR BRA SOM HELST!) men just nu kan jag inte tänka på annat än de där förbannade ansökningarna. Seriöst, jag har panik! Hur ska jag kunna skriva fyra bra ansökningar på såhär kort tid? VARFÖR har jag skjutit upp det? VARFÖR kan jag inte skriva ett personligt brev? Och VARFÖR verkar det inte finnas ett enda exempel på hur ett personligt brev till en folkhögskola skulle kunna se ut? Är det någon skillnad på ett personligt brev till ett jobb? Ska det vara formellt? Eller ska det vara skrivet mer avslappnat, mer poetiskt? HUR FASEN GÖR MAN?

Jag vill inte skicka iväg något som känns som en enda stor chansning. De kommer öppna min ansökan och bah; "ehhh.. okej, hur hade hon tänkt här?" och sedan lägga mig i högen för dom-som-aldrig-får-sätta-sin-fot-här. Det kommer sluta med att jag inte kommer in, att jag blir kvar här i Vindeln FÖR EVIGT, och slutar som kassörska på Ica. Ja, så kommer det bli.

Nej, så kommer det väl inte bli men seriöst. HUR SKA JAG SKRIVA?
Hjälp
någon
tack.



(slut på avreagering)

Om jag kunde resa med bara längtan som valuta och nyfikenheten som enda bagage, då hade jag börjat med att flyga söderut (det finns inte så mycket mer norrut, under snön, värt att se just nu). Jag skulle veckla ut mina vingar från skulderbladens innersta fickor och ta vind under fötterna, se världskartan bre ut sig som en broderad duk där nere, se allt i miniatyr och inom räckhåll.

Allra först skulle jag landa i en vacker och vårblomstrande park, i St. Paul Jardin i Paris, sätta mig på en parkbänk och studera människorna runtom, läsa Anna Gavalda och inspireras av staden såsom Paris borde inspirera. Jag skulle sitta där, på bänken, och undra vem som satt där först och om denna någon hade någon bredvid sig. Eller om detta var en plats av väntan, redan då.

När det imaginära franska livet inte uppfyllts när dagen flyr och natten rusar in, flyger jag vidare. Med minnet och smaken av kreativitetens hemland varsamt nerpackat i resväskan.

Och medan natten fortfarande ligger lätt i luften dyker jag ner där stadsljusen ger mättnad till varje mörker och lugnet vilar mellan trädstammarna tillsammans med de färgade, och falna, löven. Big Ben har slutat ge rörelse åt visarna och London har stannat upp för att låta mig promenera på gatorna i ro. Jag har varit här förut men utan att direkt fascinerats, på riktigt, förrän nu. Jag gräver ner hakan i min halsduk och låter den friska vinden blåsa förbi och genom mig, löven virvla runtom mig. Det är inte kallt, bara klart.

Så plötsligt har vingarna tagit mig tvärsöver duken, för att finna mig själv gåendes på en stenmur fylld av röd vallmo, en snart verklig plats. Jag ser ut över havet och dess oändlighet, hänförd över hur hemma främmande platser kan te sig. Speciellt i morgonljus.

Jag går vidare, genom täta gränderna och kullerstensgator, förbi de leende butiksägarna som förbereder för turisternas rusning, och ner till stranden. Jag sparkar av mig sandalerna, och låter sanden falla in mellan tårna och vadar ut i vattnet för att vara en del av solens och dagens intåg, för att bada i ljusets spegelbild. Grekland vaknar till liv, blir minnen, blir bilder, blir någonstans jag varit, upplevt och kanske älskat. Och kanske återvänder till när Norrland somnar igen.

Och allra sist viker jag in mina vingar när jag landar någonstans där jag inte behöver fundera över färdriktning och passkontroller. Där stegen jag går har varit placerade förut, om än på nytt, varje gång. Där nyckeln till min sovplats finns i min egen jackficka och där min sovplats är bäddad med mina egna lakan, av mina egna händer. Där solen lyser in i rummet med en riktning och bredd och styrka som jag korrigerat, med mörka hörn som jag kan krypa in i, om jag vill, och radera, om jag vill.

Allra sist viker jag in mina vingar, lägger längtans mynt och sedlar på nattduksbordet, hänger in nyfikenheten i klädkammaren, och kryper ner under täcket, mellan drömmens lakan, och somnar.

Jaa, då har man fyllt år och firat mormor och ätit onyttigheter i flera dagar. Och jag fortsätter att äta. Det står en halväten kladdkaka i skafferiet. Tänk att jag är tjugo år redan! Jag är för tusan gammal. Oj oj oj. Hur som helst hade jag en riktigt trevlig födelsedag med släkten på besök och strålande humör. Fick trevliga presenter också, bland annat fick jag en biljett till Umeå Open i helgen av flickorna från Umeå. Så i helgen blir det MELISSA HORN tillsammans med Jennie :) ska bli hur kul som helst, så tack än en gång!

Annars jobbar jag och längtar bort och till sommaren. Men men som det ser ut blir det både bort och sommar, turligt nog. Om inte annat vankas Grekland! På tal om Grekland och gå barfota, visa fötterna, tårna, så är mina fötter förstörda igen. Jajemen mina tånaglar är blåa igen för HANNA HAR SPELAT FOTBOLL!!! Jag kan typ inte gå idag för att jag har sådan träningsvärk i hela kroppen haha. Men det var värt det. Kändes hur skönt som helst att vara tillbaka på planen. Och den här gången får jag förhoppningsvis fortsätta spela utan att vara sjuk stup i kvarten.

Jaja, nu ska jag bege mig till soffan.
Byyyye.

Helgen har i princip bestått i att äta. Jag är så sjukt mätt och kommer vara det ett bra tag framöver, men som det ser ut blir det inte slut på ätandet. Nejdå, imorgon är det någon som fyller år. Spännande.

Nu ska jag jäsa i soffan men innan dess ska jag bjuda på en bild. Jag vet, det är nästan ett historiskt ögonblick här på kursiverad.blogg.se Det händer alldeles för sällan. Här kommer en bild på krull och solsken.

När första andetaget tar slut, då är det dags att sova.

Mamma och pappa dansar i vardagsrummet och jag kan nästan se tiden passera, se sanden rinna i timglasen, åt båda hållen. Och plötsligt är det farmor och farfar som dansar, farmor är vacker och farfar ömsint, och han håller henne varsamt runt midjan, och hon blundar mot hans hals. Sedan är det jag som dansar, med någon, och jag är gammal, nej, inte gammal men kanske vuxen. Äldre. Men jag dansar. Med någon. Och igen går tiden bakåt och morfar dansar med mormor, mormor utan ro i kroppen vaggas till stillhet i morfars stora trygga famn, skapar lugn i rastlösa leder.

Mamma och pappa dansar i vardagsrummet. Och de blir unga igen, med glimtar i ögonen och nykärlek flätade runt handlederna, framtidstakter i stegen. Sedan dansar de med ålderdomen, sakta och försiktigt, fridfullt och taktfast. Pappas hand sluter sig om mammas, lägger dem att vila vid hans bröstkorg. Och de fortsätter dansa, genom vardagsrummet, tiden och timglasen. Tills sanden har runnit ut, och tills den börjar om igen.

"The points is not the point, the point is the poetry"

Ännu en mysig kväll på Café Station i sällskap med Miranda, fika och massa trevlig poesi. Nu blir det Umeåfinal 10 april och det känns trevligt, även om det är så många bra poeter att det nog inte blir SM för min del. Men jag är glad ändå, när jag försöker att inte vara en sådan tävlingsmänniska som jag innerst inne är. MEN, som första frasen påpekar, det är poesi och att få läsa och lyssna på poesi som är själva huvudsyftet.

Känns som att det varit fullt upp hela den här veckan. Måndag jobbade jag på Protab, på kvällen stressade jag iväg till Umeå för fotokurs, Tisdag jobbade jag på dagis och på kvällen promenerade jag och mamma i kylan, handlade sedan för Protabs räkning. Onsdag, igår, jobbade jag på Protab och på kvällen stressade jag iväg till Umeå på Poetry Slam. Och råkade shoppa lite däremellan också.

Idag kan man då tycka blir en chans att varva ner men icket. Ska permanenta mig kvart i tio och resten av dagen ska spenderas framför datorn och flitigt skriva ansökningar till diverse folkhögskolor. Seeeen, på kvällen, ska jag träffa Emma, Emma och Tina.

Och helgen kommer fortsätta i samma tecken. Men men, det är kul att det händer något vissa helger i alla fall. Nu ska jag äta lite frukost och sedan bege mig ut.



Det snöar. Igen.

Jag hittar gamla utkast från 2009. Ord från förr som jag inte kommer ihåg att jag skrivit, men känslor som jag tydligt vet att jag kände. Och det är ord som aldrig blev lästa. Inte för brist på kvalitet, snarare tvärtom. Orden slingrar sig ofta vackert och intressant över raderna. Nej, det är inte för att de inte var värda att läsa som de blev undangömda. Utan för sin sorglighet. För att jag skrev dem med ett sådant tungt sinne, med ett sådant tungt hjärta.

Nu är jag glad att de bara blev utkast. Att jag bevarade dem på behörigt avstånd från mig själv, och från er. För i slutändan är alla ord inte till för att läsas, uppskattas, kritiseras, granskas, kännas av någon annan än mig. För ibland läker man ändå. Ibland läker orden allra bäst på insidan.

Våren kommer nu, jag känner det,
jag
känner
det.

För det droppar från taken och musiken spelar glada toner och allt liksom
lever,
igen.
jag lever igen.
och solen, herregud, SOLEN
och jag blir hög på det guld som den
sprider
skiner
strålar

Och någon tittade upp på mig och sa; jag älskar dig,
hon var tre år och vi hade just träffats
Ibland önskar jag att jag kunde älska som ett barn,
att vi alla älskade så.

alla har vi varit barn,
älskat utan gränser,
älskat utan tvång



Jag ser nog fånig ut när jag går där på gatorna,
ja, fånig,
för jag är som en solros
huvudet ständigt vänt mot solen,
blundar
snubblar, skrattar
och våren kommer nu,
jag känner det
JAG KÄNNER DET

Some streets lead nowhere,
men den här leder överallt, varsomhelst, hursomhelst. När jag vill. Hur jag vill.



Det är inte så att jag inte har bloggat. Nej, jag har faktiskt en massa utkast som väntar på att bli publicerade men som helt enkelt aldrig riktigt blev färdigskrivna. Och även om de är rätt så oaktuella så tänker jag publicera dem eftersom ändå.

Kvällen spenderas i lugnets tecken. Jag är så trött att jag hade kunnat somna på jobbet idag. Och nej, det blev inte på dagis utan på Protab istället (de hade så lite barn på dagis). Och ikväll ligger jag mest i soffan och väntar på att få gå isäng. Anledningen till varför jag är trött är för att jag igår var på bio med Jennie och Miranda! Mycket trevligt må jag säga :) vi såg Alice i Underlandet och den var riktigt bra. Jag tror vi alla tre glömde bort både tid och rum och helt och fullt slukades av det underliga landet. Johnny Depp regerade filmduken, som alltid. Seriöst, finns det någon roll han inte skulle göra trovärdig? Hur som helst, det var en lyckad kväll med trevligt sällskap, bra film, och frusna fötter.


Jaja, more coming up.

En dag utan definitioner. Luddig i kanterna och ändå knivskarp. Fiktionen alldeles under huden och.. någonting annat i luften. Bortsett från kylan.

Jag vågade mig ändå ut, för solen sken ju och när solen skiner går Hanna ut. Dock var mina kinder och mina händer stelfrusna när jag kom hem, men det var värt det. För på vägen mötte jag en ja, gammal arbetsgivare kan vi väl säga (vuxet som det låter), och fick beröm av hans fru som hade läst min diktsamling. Det värmer så otroligt mycket att höra sånt där! Hon hade suttit med sina vänninor och läst och gråtit. Tänk! Mina ord berör. Jag vet inte om det går att förstå precis hur stor den känslan är, att faktiskt få det bekräftat att mina ord berör. Att de betyder något för någon annan, för en helt främmande människa. Den känslan är oslagbar.

Jag är en sådan som ofta går genom minneslunden, som tycker om att ligga i gräset och se himlen skymta bakom de trygga vajande trädkronorna, och som älskar att känna mig hemma vid doften av liljekonvalj. Men jag stannar nästan alltid för länge, så länge att natten hinner göra intåg och paradera med sina mörkerridåer, så länge att regnet hinner falla och åskan dåna och kanske så länge att stormen hinner rida in och ut och genom.

Jag stannar nästan alltid för länge.

Och kanske är det dags att gå rätt. Inte nödvändigtvis förbi, men passera, se sig omkring, utan att krama minnesstammar och somna under förgågna väderlekar. Kanske är det dags att gå, passera, se mig omkring, utan hjärtskalv. Minnas, och känna tacksamhet över den blomstrande lunden.

Gårdagen spenderades av magont som kom och gick hela dagen och på kvällen var det bara att konstatera att det var magsjuka. Kul. Har aldrig haft så ont i magen i hela mitt liv. Jag kom inte ihåg att man hade såhär ont när man hade magsjuka men mina föräldrar upplyste mig om att det är så det är att ha magsjuka som vuxen. Kul.

Och förlåt alla som har träffat mig de senaste dagarna! Hade jag vetat hade jag isolerat mig någonstans så att ni sluppit risken att bli smittade. Hoppas ni klarar er undan!

Och hoppas ni andra hade en bättre alla hjärtans dag.



Ska väl också tillägga att idag inte varit någon höjdare heller. Magen är visserligen bättre, men istället har magont i form av oro präglat dagen. Ingen skada skedd, egentligen, men det är alltid obehagligt när saker och ting är lite för nära ögat. Och samtidigt en lättnad att de ändå håller sitt avstånd.

Ta hand om er.