Det känns konstigt att vara hemma i huset, och jag tänker; kanske är det såhär det kommer kännas när jag gjort mig ett eget hem i ett litet rum på 20kvm på Gotland, och åker hit, tillbaka till det här hemmet, över ett lov. Kanske.

Jag har lyckats vända på dygnet. Trots att jag sitter här, snorig och trött, så har jag inte vett att gå och lägga mig. Utan jag sitter uppe, strötittar på tv, uppdaterar mig om vad som händer via facebook, strosar runt i cyberspace. Och tillslut hamnar jag här, och en tom sida fylls.

Den här bloggen kommer snart att fyllas med historier. Jag har redan några som ligger och väntar på att få möta andras ögon, men som inte riktigt känns klara. De kommer, jag lovar. Inhandlade idag två nya skrivböcker. Den jag har är ordentligt nött i kanterna och det finns inte många sidor kvar tillgodo. Så det var två värda investeringar, efterlängtade rent ut sagt. Snart ska även de fyllas. Till bredden, längden och djupet.

Har just spenderat två dagar i sällskap av goda vänner. Åkte ner till Umeå på Måndagkväll (efter ett stopp på en p-ficka för att fixa punktering. Jag vet, det händer alltid saker när jag kör. Är dock sjuukt nöjd över att jag bytte däck på egen hand, jag är en redig kvinna för att citera). Och jag hamnade på fågelstigen för att äntligen träffa Jennie. Var otroligt längesedan vi sågs och vi tog igen för förlorad tid med många skratt, sockerkick, promenader och prat. Träffade idag Alexandra, och vi åt goomiddag och hon fick sin otroligt försenade present, medan vi pratade resfeber.

Nästa vecka börjar jag jobba igen och jag vill verkligen inte. Har varit så stressad under hela semestern att jag aldrig hunnit stannat upp och bara varit. Jag skulle ha behövt det, verkligen behövt varva ner. Men men. Plikten kallar. Funderar dock på att dra till med lite extra ledighet innan jag åker så att jag inte känner att tiden går mig helt ur händerna. Vi får se.

Om ni inte märker det så kom tröttheten. Bara sådär pang. Såå, god natt.




I THINK THE WORLD REALLY BOILS DOWN TO TWO TYPES OF PEOPLE; THOSE WHO SEE SHAPES IN CLOUD FORMATION AND THOSE WHO JUST SEE CLOUDS.

"Hon åker snart"

Hon åker snart. Men det känns inte som att det är jag, det känns inte som om vi är samma person, hon och jag. Hon åker snart, ger sig av för att jaga drömmar och för att besöka nya platser, möta nya människor, bo i ett nytt rum, och skapa något på vägen. Hon känns väldigt modig, nästan helt och fullt orädd, som om ingenting kan rå på henne, som om hon är skyddad av sin egen oräddhet. Som om det gör henne osårbar. Men jag är inte densamma.

Jag är lite som en struts, som sticker huvudet i sanden och hoppas på att det som gnager ska försvinna. Som tror att om man bara väntar tillräckligt länge där nere, i sanden, så kommer det där jobbiga avdunsta och det som kvarstår är målet och drömmen och det ljusa med hela resan. Men strutsar är dumma. Rent utav korkade djur. Eller kanske inte, men jag är det i alla fall. Att jag inte inser, att jag inte känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det där jobbiga bara växer om jag ignorerar det, och att det där målet och drömmen, allt det där ljusa, försvinner i skuggan av det jag så desperat försöker undvika. Så det är dags att inse;

Jag åker snart.

Man behöver inte säga så mycket, jag vet redan att det kommer bli ett helt underbart år. Att jag kommer växa otroligt mycket, i skrift, och överhuvudet. Jag vet att om jag vill, om vi vill, så håller vi alla kontakten. Om vi anstränger oss kommer det inte vara några problem. Jag tänker försöka skriva brev, skriva blogg, ringa, maila, använda mig av alla kommunikationsmedel jag kan för att hålla er kvar hos mig.

Och jag vet att jag kan. Även om tvivlen bankar på rätt hårt just nu, så vet jag att det här, skriften, är något jag kan. Nej, något jag SKA göra. Och det här är året är något jag måste göra. För mig. För att bevisa för mig själv, att övertyga mig själv att det inte finns någonting att vara rädd för. Ingenting att tvivla över. Jag sa, för inte så längesen, att man måste tro på sig själv för ingen annan kommer att göra det åt en. Dags att leva upp till det kanske.

Jag vet också att jag är en aning dramatisk. Ganska mycket till och med. Det handlar bara om ett år. Inte ens det, två terminer. Och sen.. sen får vi se vad som händer. Sen får vi helt enkelt se vad som händer.

Okej gott folk. Såhär är det:

Jag vet att jag lovat och tänkt uppdatera länge nu, och jag vet att bloggandet i princip dött ut (på alla håll och kanter, vissa helt och hållet). Jag brukar ändå tycka det är roligt att skriva här, skriva av sig och bara berätta vad som händer och sker. Uppdatera de som annars, oftas, inte får veta vad som händer. Men just nu har jag varken tid eller motivation. Sanningen är den att jag inte har tid att skriva om mitt liv just nu. Jag är upptagen med att leva det.

(klyschigt jag vet, men sant)


Så, sköt om er. Jag åker till Arvika ikväll och återkommer om en vecka. 
Återstår att se om bloggandet återkommer med mig.

Citerar; "Vad är det för mening med att ha en blogg om man inte uppdaterar?!"

När till och med ens föräldrar börjar bli upprörda över att bloggen visar samma inlägg vecka efter vecka, då kanske det är dags att göra någonting åt saken. Jag hade tänkt att börja med ett inlägg med en bildbomb från Grekland. Därav anledningen till att det inte blivit av, jag tog sjuukt många bilder där borta och har inte hunnit putsa till dem som jag tänkt lägga upp. Det är svårt att välja. Plus att jag har tre album till av mina medresenärer att välja bland. Så det blev helt enkelt lite för många alternativ. MEN, det kommer ett bildinlägg, jag lovar.

Och ja, jag har varit i Grekland. Vandrat på stränder i nattligt havsbrus, passerat byggnader med historia i varje sten, och erövrat havet på båtvis. Det var en helt underbar resa, rolig och givande, och jag ville inte åka hem.

Men nu är jag hemma och det händer saker även här. Jag slängdes in i vardagen, jobbade, spelade fotboll, och slängdes kanske in lite för ivrig. På måndagen blev det feber, kramper och andningsproblem, och en tripp till akuten. Fick penicillin på torsdagen och är nu på bättrningsvägen. Feberfri, hostande, less på att vara instängd. Så jag friskförklarar mig själv nu och hoppas att det inte är mer än rätt.

Som ni kanske märker är tankarna någon annanstans, smyger sig iväg mellan raderna och försvinner från skärmen. Men det får vara så.


Hur som helst, bloggerskan är tillbaka. Ska försöka vara det i alla fall :)

BILDER KOMMER!
på återseende

Nu bär det iväg till Stockholm, sedan vidare till GREKLAND. Och och och och till hösten bär det av till Gotlands Folkhögskola och skrivarlinje. Jag tror det kommer bli ett sjukt bra år!

På återseende mina vänner



(ps. jag är inte så lugn och sansad som jag verkar, jag skriker av lycka över få spendera ett helt år på Gotland och med pennan konstant i hand. IIIIIHHHHHH)

Oh naiv little me
Asking what things you have seen
And you're vulnerable in your head
And you'll scream and you'll wail till you're dead

Creatures wailed by night
Following things that aren't right
And they're tired and they need to be lead
You'll scream and you'll wail till you're dead

But give me to a rambling man
Let it always be known that I was who I am

Beaten, battered and cold
My children will live just to grow old
But if I sit here and weep
I'll be blown over by the slightest of breeze

And the weak need to be lead
And the tender are carried to their bed
And it's a pale and cold affair
I'll be damned if I'll be found there

But give me to a rambling man
Let it always be known that I was who I am

It's funny how the first chords that you come to
Are the minor notes that come to serenade you
And it's hard to accept yourself as someone
You don't desire as someone you don't want to be

Oh give me to a rambling man
Let it always be known that I was who I am
Oh give me to a rambling man
Let it always be known that I was who I am

Leker karaktärslekar in på småtimmarna, gömmer mig själv bland ansiktdrag och löjliga vanor, och tror att skriften ska återkomma. Liksom trilla ner i fingrarna och skriva sig själv. Det funkar inte så.

Det målas tvivel på natthimmel, om än i sommarfärger, ljusa färger, varma färger, i färg. Och jag somnar, insnurrad i lakan och täcken, töcken, frånskilda och ihopklistrade, lappade till ett. Fast två. Men med huvudet tungt vilandes på huvudkudden och böcker travade på nattduksbordet (som inte alls är ett bord utan en stol), för någonting måste ju vara rätt.

Trippar på tå mellan träbryggor, förevigar både länder och riken och kartor, fortsätter använda snabbkommando för SPARA,
och
jag
sparar
men ingenting blir evigt

De är skickade nu; Att definera en dröm, att hitta hem, slutet på orden i byrålådan. Och makten har gått mig ur händerna. Och idag fick jag svar från Skurup; jag har kommit in! Gotland ringde igår, samtalade snarare än intervjuade och jag kände i hela kroppen, i hjärtat framför allt, följde rösten i andra änden till ord och inspiration på en ö i havet. Nästa vecka vet jag om jag får följa den, på riktigt.

Åh. Nu kommer det svåra. Vilken ska jag välja att gå? Som det känns nu är det Gotland som lockar allra mest, som ni kanske märker. Så jag tänker avvakta att svara på Skurup tills nästa vecka. Dagarna (tankarna) går, som en berg- och dalbana, som ett parisehjul, som vilken attraktion på nöjesfältet som helst. Med pirr i magen, lycka som spänning, som rädsla. Skräck. Nästan.

Jag har hört att man aldrig ska säga aldrig, och aldrig säga alltid, men hur ska något någonsin kunna bli evigt om man inte får säga det?

Jag har förstört mitt hår.

Vi avslutade igår vår fotokurs och redovisade då även en fotouppgift vi fick i mitten av kursen. Den gick ut på att vi skulle ta porträtt där vi koncetrerade oss mycket på bildspråk och på att hitta många olika vinklar. Eftersom jag hade haft magsjuka antog jag att det inte var någon som ville träffa mig, sååå bror fick ställa upp som modell. Här kommer några góbitar från de foton som togs (och fick beröm på kursen, if I may add)






















Det är min bror det.

Renoveringen syftade inte på bloggen, även om det verkligen skulle behövas. Meeeen, det blir när jag har vilja, tid och tålamod.

Magsjukeveckan är över. Men till min stora besvikelse blev det ingen träning idag heller. Mina fötter, mina hälsenor och hälar strejkar och jag vet inte varför. Är så otroligt arg att jag håller på att slå sönder något. Men jag ska spela match på söndag, oavsett trasigheter. Så det så.

Jag tröstäter kladdkaka. Dels för att det är gott och för att jag har lite sockerintag att ta igen efter förra veckan. Så, då har vi rättfärdigat det också.

Annars är det en kort arbetsvecka. Har jobbat på dagis nu måndag tisdag, och imorgon blir det Protab. Och sen, ledighet! På torsdag ska lilla Edith döpas och jag ska sjunga, så det blir en mysig dag. Sen på fredag har jag inget planerat, men på lördag ska jag ta en fika med några kompisar från högstadiet och på kvällen/eftermiddagen vidare på kalas. För visst är det någon som fyller år? Kansche :)

Hm.



Nej, det var inte mer intressant än så.

Renovering pågår. Håll till godo.

"Tycker nog att du en sån här gång ska ta en lite mer 'vanlig' bild. I övrigt ser det bra ut"

Tack Mamma. Tyvärr existerar det ingen lite mer 'vanlig' bild på mig så det är väl bara att konstatera att man kan inte lura kameran hur mycket som helst; är man inte normal/vanlig blir det inga normala/vanliga bilder.

Patty Griffin ljuder från högtalarna och dagens sista solstrålar letar sig in. Och jag längtar tillbaka till Karlskrona, våren och vännen min.

Att kombinera extremt dålig sömn och dåligt matintag med en fotbollsmatch är inget att rekommendera. Jag är helt slut. Värker verkligen i hela kroppen, så sängen och sömnen är inte långt borta. Imorgon ska jag skriva tills fingrarna blöder igen men jag hoppas att det går lite smidigare denna gång.

Har lite att städa upp här hemma också. It's a mess.



over and out.

Goooooooood Morgon!

Sitter nu i Stockholm efter en tung nattlig bussresa, fick sockerdricka i rumpan. Tjugo över tolv går tåget till Karlskrona och nog har jag saker att sysselsätta mig tills dess. Har laddat datorn med One Tree Hill avsnitt, väskan med böcker och tidningar, och som ni förstår har jag även internet med mig. Det doftar nybakat och solen skiner. Det blir nog en bra dag det här med :)

Ny dag nya tag. Solen skiner, musiken spelar, Karlskrona stundar, det doftar nybakat, och jag skriver ansökningar tills fingrarna blöder.

Och ja, korta uppdateringar är mina nya grej.


Lyssna på Umbrella - The Baseballs

Nej. Nu snöar det igen. Jag är så less att jag skulle kunna spy just nu.

Låt aldrig någon,
någonsin,
ge upp hoppet om dig.